Aftonbladet – 9 oktober 1874, sida 2

le förse arbetarne med lämpliga bostädar ill billigt pris, utbetala de till aktieegarne lividenåder, som variera mellan 5 och 5e örocent. Verkställande direktören för det oclag, som uppfört arbetarbostäder i lord Ihaftesburys park, har uttalat dessa minresvärda ord: Medan parlamentet diskute ar, hafva vi till en del löst problemet. Frågan om kommunikationerna och det sekräftade förhållandet, att de engelska ärnväggbölagen tendöra åt afskaffandet af villiga tåg, ha föranledt lörd Bosebery att undersöka frågan om järnvägarnes egendom ch att uttrycka den åsigten, att om de nä rande direktörerne endast betrakta sitt etag gom enskilda spekulationer, skall varlamentet blifva nödsakadt att skärskåda lem från en annan synpunkt, Frågan om qvinnors och barns ställning ti industrier intog en ansenlig del af lord Ros2berys auförande. Han uppräknade de oolitiker, som hafva egaat sin uppmärksanhet Ät denna fråga och redogjorde för mi Mundellaz bill, nu antagen af regeriogen och parlamentet, Nu mer arbeta gvinnorna i Envgland blott 542 timmar i veckan. Eu man, hvars hängifvenhet för arbetarnes sak icke är något tvifvel underkastad, professor Fawceett, har bekämpat förslaget, ander påstående, att de personer, man ville skydda. sjelfve skulle veta ett göra det. Lord Rosebsry tror för sion del, att denna keigt är falsk. Begäret att blifva berömda och den hängilfvenhet, hvilken gör qvinnoraa beusdransvärda som hustrur, dritva dem alt för ofta att arbeta öfver sina krafter. Samma verkan utöfvar med afseende på unga flickor utsigten att snart blifva gifta. Qvinnans närvaro vid den husliga härden är ounågänglig från synpunkten af sediighetens befrämjande och undertryckandet af fyllerilasten. Den gifte msn, som fianer sitt hem öde eller i oordning, söker utomhus den trefnad, hvilken ban, likasom hvarje annan menniska, eftersträfvar. Det är i detta fall fråga om att skyåda icke blott de svaga varelser, som kallas qvinnor, utan äfven barnen, landets framtida medborgare och arbetare. Ho: nästan ala eur nationer stiftar man lagar om qvinnornas arbete. I Skotland ser man ogerna att on qviona förrättar utsrbete efter sitt giftermål, Ölyckligtvis råder icke samma Saigt i England, Vid en nyligen verkstäld urderackning hafva 101 fall af 132 bevisnt i nans arbete i fabrikerna haft till följd öka dödligbetesn bland barser, Dödligheten ji Manchester har under fyra är varit 41.805; bland detta antal döda voro 20 025 barn eller 48 procent. Man har märkt, att då arbetet afstannar, minekas dödligbeten bland barnen uti fabrikedietrikten, och den ökas, då qvianoraa äter börja sysselsätta vig med fabrikaarbeten, Detta utgör icke blott en simpel statsekonomisk fråga, det är en humaritetsfråga, I Österrige och Baiern förbjader lagen mödrarna act återvands till arbetet inom tex veckor efter harnsbörden, En fabrikant i Mulbouse, hr Dolifus, ntbetelar dafkortadt arbetslönen iill de qvintor, sem under dessa sex veckor stanna hemma. Frågan om emigrationer, en af nutidens mest betydande företeelser i England, mås:o naturligtvis äfv:n ba ådragit fig lord Roreberys uppmärksamhet. England har koloniserat, skall äanu kolonisera ofantliga områden; det är dess pligt stt vaka öfver att den fruktbringande race, som det sprider öfver verlden och som Ärlizen representerar en befolkning lika stor waed Birminghams, är fysiskt, moraliskt och iotoliektuelt värdig sin höga uppgift. Det kar ficnas två slag af emigranter; den mröm som bortför dem, kan vara en skummande folkflod, som skakar stoftet af siva fötter vid vår port och som egrar 089 en evig fisrdskap — men den kan äfven vara ettlugnt och fruktbringande floddrag. Englazds öde kap vara att försvinna likt så många forntida nationer, ty det kan icke vara nog förmätet att hoppas undgå den lag, bvilken tyckes bemsöka folken med en omstörtning af samma slag som den, hvilken gör slut på individernpas lif; men det ksa också blifva den vördade moderna till en omätlig allmän rikedom och till fredliga vinningar, som skola föreviga racens bästa egenskaper. Jag har trott, att den resumå af lord Roseberys tal, som jag nu frametält, skulie vara af natur att intressers edra läsare. De idger, som äro framrtälda i detta tal, de studier, om hvilka det vitnar, de demokratiska tendenserpa hos talaren sprida ett ganska betecknande ljus öfver stämningen ho: en del af den engelska aristekratien och visa åtminstone, att denna aristokrati icke är benägen att blifva efter på den omskapningens väg, der de moderna nationerna nu framvandra.