Aftonbladet – 9 oktober 1874, sida 2

Alla generalrådets öfriga beslut, fattade ,l oå grund af motioner af prefekten eller råiets medlemmar, äro underkastade regerinzen8 godkännande för att vara giltiga, och chefen för exekutivmakten har mot dem ett tuspensivt veto, hvilkat han dock inom tre månader efter sessionens slut måste afgifva ett motiveradt dekret. Den Jagstiftande maktens godkännande är nödvändigt, om generalrådet voterar extra ordinarie skatter ill ett större belopp, än årets finanslag bestämmer, Generalrädet voterar departsmen;ats budget, men det tillkommer chefen för Jen exekutiva makten att definitivt reglera len genom dekret. Departementalbudgeten Iramligges sålunda af prefektes, voteras af seneralrädet och regleras definitivt genom dekret. Dennaregiering afser emellertid blott att kontrollera att de obligatoriska utgifter, som åligga departementet (underhåll af prefektursoch underprefektursboställena; kasernering al gendarmbrigaderna; anslag till byra, möbler m. m. för domstolarna och några få andra utgiftsposter) äro. upptagna på budgeten. Någon ändring i departementalbudgeten kan icko chefen för åen exekuliva makten företaga, I egenskap af styrelsens rådgitvare väcker generalrädet förslag, afgitver betänkanden, framställer reklamationer och uttrycker önskvoingar. På grund af denna sin qvaliikatioa föreslår generalrådet anslag till uppföranae och roparerande af kyrkot och pastorsboatällen, understöd af välgörenhetsinrättningar m.m, De betänkanden general rkdet har att afgifva till regeringen äro dels obligatoriska, dels fakultativa, I det förra fallet kan styrelsen ingenting bestämma, förr än den inbemtat departementalrepresentationens råd. BSärskildt bör alltid regerin-. gen iahemta generalrådets mening, då det är fråga om förändringar i indelningen afj. valkretsar m. m, för departement, arrondissement och kantoner. Med afseende på dy lika förändringar i kotemunen har rädet definitiv beslutanderätt. Generalrådet kan framställa reklamationer i alla raker, gom gpecielt röra departementet, och kan uttrycka sin mening om beskat fenheten af departementets förvaltning. Men sora man kan antaga, att dessa reklamatio ner i många fall skulle vara riktade mot: prefektens åtgärder, bemyndigar departementallagen rådet att gesom presidenten di rekt insända dem till inrikesministern. Gesneralrådet har rättighet att framställa önskrvicgar i alla frågor af ekonomisk och allmänt administrativ natur, men eji politi ska frågor. Generalråden hafva nämligen ej någon politisk befogenhet, såsom vi redan nämnt. Efter den förra departementallagstiftningen kunde goneralråden aldrig meddela sig med hvarandra i angeiagenheter och frågor, som voro gemensamma för deras departement. Rezeringen, hvilkens godkännande erfordrades för att rådens beslut skulte kunna verkställas, afgjorde deras gemensamma angelägenheter likasom alla andra. Ett dylikt förhållande var oförerligt med decentralisationsprincipen, grundsatsen om landets styrelse ge nom landet, och lagen af den 10 Augusti 1871 upphäfde också det samma. Den bestämmer nämligen, att frågor af gemensamt intresse för två eller flere departement skola debatteras i konferenser, der hvarje råd skall vara representeradt af sin departementalkommission eller af en speciell kommission. De besint, som fattas i konferensen, skola ratificeras af de intresserade generalråden. Statschefen eger rättighet attup neralräd, om han finner dt nödvändigt; m. . filigger honom att motivera upplösnings Ctet. Om upplösningen egar rum medan nationalförsamlingen är samlad, underrättas hon så fort som möjligt derom och bestämmer dagen för nya val. Hon bestämmer äfven, huruvida departementalkommissionen får behälla sitt mandat, tills valet skett, eller om regeringen skall provisoriskt tillsätta en annan. Om upplösningen inträffar under församlingens ferier, sammankallar upplösningsdekretet valmännen till fjerde söndagen efter den dag, då dekretet är dateradt; det nya rådet sammanträder söndagen efter va let och utser sin departemertalkommission — rådets permanenta utskott. Regeringen eger rättighet att förklara ogiltiga alla de beslut af rådet, hvilka öfverskrida dess befogenhet eller stå i strid mot, departementallagens föreskrifter. Om ett råd vägrar att votera departementets budget, eger rege ringen att sin pligt likmätigt utskrifva de belopp, som genom finanslagen äro ålagda departementet att erlägga för oundgängliga utgifter. . : Dessa äro grunddragen af den lag, efter hvilken Frankrike nu administrerar sina departementela förhållanden och genom hvilkens tillämpande det förbereder sig för genomförandet af sjelfstyrelsens stora i26. Visserligen saknar icke denna lag illiberala bestämmelser — såsom t, ex. statschefens rättighet att när han behagar upplösa ett generalråd och utskrifva nya val samt pre fektons ställning till departementalrepresen: tationen — men man bör icke glömma, att denna lag, i jämförelse med föregående departementallagar, innebär ett jättesteg i decontraliserande riktning, Lagen af den 10 Augusti 1871 utgör den närvarande nationalförsamlingens stoltaste bragd, och genom den gjorde hon sig väl förtjent om fäderneslandet. Men den anda, som lifvade henne vid denna lags voterande, är för länge sedan försvunnon: hon har nn sjunkit ned till en sjelfvisk partihop, som, blind och döf för Frankrikes lycka och välgång, blott eftersträfvar att realisera sina små syften. I stället för att fortgå på den bara, hvilken hon beträdde omedelbart efter fredsslutet, har församlingen tvärtom visat den bittraste ovilja mot lokalrepresentationerna, och man har genom den sö kallade mairelagen velat rikta ett dödligt hugg mot den municipala friheten. Det enda hoppet för sjelfstyrelseng vänner är, att en ny församling snart skall taga Frankrikes öde i sin hand och kraftigt och följdriktigt fortsätta verket af den 10 Angusti 1871.