Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 3

——— -? -—-———-O -——L LÖÅVXLÄL s Då väl nu, i stället för ett väntadt utförligare meddelande, en underrättelse om uppskot torde följa, tyckas mig dessa rader vara af vigt. r Tanken på, att för en så högst vigtig sak måIste hvarje tysk, som har sinne för den, som har I rättighet och skyldighet att göra hvad han kan för densamma, gifver mig mod att tala. Nå väl! En herrlig sommardag sistlidna år befann jag mig på en vandringsfärd på ön Rägen och gick och tänkte på en artikel, som jag läst i en mycket spridd tidning, i hvilken framhölls, att tiIdens segerpalm med rätta tillhörde England, Jemedan det uppmuntrat till verldsutställningar, denna medelpunkt för nutidens lif och sträfvande. Denna artikel förtörnade mig. Det föreföll mig tvärtom, att verldsutställningarna alldeles icke vore-medelpunkten och det fulla uttrycket för nutidens samfälda sträfvan och andliga kraft. Vore så fallet, så låge klarligen deri en förehbråelse mot, germanernes främsta folk, det tyska. Men nej! Åt detta ledarefolk på vägen till ljus, till sanning och till menniskovärde är säkerligen förbehållet förverkligandet af någonting högre: uppbyggandet af ett jättepalats för nationens och alla germaniska stammars hela andliga lif och sträfvan. — Den allra lämpligaste platsen härför kan blott Weimar vara. i . Denna tanke, de vid den samma sig förbindande planer och den ofantligt stora betydelsen för alla områden i lifvet — mot hvilket allt industriutställningarna försvinna till ett intet — voro öfverväldigande. Dock beslöt jag sedermera att vänta med att yppa denna tanke, ty jag tog i betraktande, att det väl dock ej anstode en ännu obekant skriftställare att taga till ordet i en anelägenhet, som kanske redan lifligt sysselsatte bekanta literära storheter. Och så kom notisen i den der lilla landsortstidningen och öfverraskade mig. Men nu skall man säkert i rikta förebråelser till mig, utan sätta tro till min försäkran, att alldeles icke förmätenhet eller anfall af fåfänga, utan blott den lifliga känslan af pligt drifver mig att utsända dessa ingifvelsens rader — ingifvelsen till tyska Weimar-mötens upprättande. Ett Weimar-möte! Man betänke: ett möte, som återkommer hvart fjerde eller hvart femte år, på hvilket i Weimar målaren har sin plats vidskalden och skriftställaren ; skådespelaren vid talaren och kompositören; fotografen, litografen bredvid professorn i fysik och bildhuggaren; sjukgymnastikern bredvid läkaren; handlanden bredvid jordbrukaren; filologen, läraren bredvid teologen och juristen, på hvilket möte uppfinnaren på hvarje område kan vara öfvertygad om att bli underkastad samvetsgrann pröfning och att bli uppskattad af opartiska sakkunniga män, på hvilket möte redaktören af den minsta facktidning får sin plats vid utgifvaren af verldsbladet, och den obetydlige sånganföraren i en provinsstad vid sidan af den ryktbare kompositören utöfvar rösträtt på nationens andliga område! Hvilken källa till riklig vinst, till rikt up lif, till äv täflingsstrid för framtiden! vilket svärd, hvilken NY borgen för seger i fosterlanlandets stora andliga kamp! Således, icke något Skaldemöte! Utan att tala om många andra betänkligheter, utan att fästa sig dervid att skalden ofta är en dålig talare, skriftställaren en dålig prisdomare och filosof. att kanske just mången känd skald skulle vid sitt uppträdande på mötet förnämt säga ungefär som så: Se hit, jag är en skald! Det vore ja en halfhet och icke det en gång! Weimar-möten! Må de ärade herrar, till hvilka jag haft äran öfversända förslaget, fälla sin dom öfver det samma. Måtte Gud, som välsignande håller sin hand öfver fäderneslandet och hvars sol lika vänligt som alltid skådar ned från den er himlen, icke häller hålla sig bort från dessa rader ! Arnswalde den 21 September 1874. Bernhard Kooke, från Bremen, Skriftställare och recitator. — Prinsens af Wales penningaffärer hafva länge varit föremål för rykten, som på senaste tiden astagit en mera bestämd form och blifvit framlagda för offentligheten både i den engelska och den öfriga europeiska pressen. Man har berättat, att prinsen efter hand åsamkat sig en skuld af 600,000 pd sterl., att under Gladstones ministöre varit fråga om att söka parlamentets hjely för att betala skulden, men att denna plan blef öfvergifven, emedan man ej trodde sig kunna genomdrifva den, och slutligen att drottning Victoria nu hade åtagit sig att hjelpa sin son ur förlägenheten. Så allmänt har man satt tro till dessa rykten, att Times för den 1 Okt. har ansett det vara nödigt att bestämdt motsäga deras sanningsenlighet i en ledande uppsats och tillika i denna meddela utförliga upplysningar om prinsens penningförhållanden. Prinsens inkomster bestå dels i det åt honom anslagna apanaget, dels i inkomsterna af hertigdömet Cornwall. Hittills har prinsen kunnat bestrida sin hofhållning med sina inkomster, oaktadt han måst åtaga sig betydliga utgifter genom att, alt sedan han blef myndig, representera konungahuset i drottningens ställe. För ögonblicket utgöra de ouppgjorda krafven efter räkningar, som prinsens kassör har att gälda, icke stort mer än en tredjedel af prinsens årsinkomst, och med undantag af en eller två räkningar, som af särskilda skäl icke blifvit PPP: sjorda, finnes ej mer qvar på förteckningen någon räkning, som är äldre än ett år. Räkninarna genomgås med vissa. mellanrum af sir William Andersson och betalas af pe R ar tillfodohafvanden hos bankirer, och tillgodohafvanlet den 1 Okt. är mer än tillräckligt för betalandet af hvarje kraf. Orsaken till att ryktena appstått är det faktum, att prinsen icke kan lefva af sina regelmässiga årliga inkomster, och etta kommer sig af den ofvan omförmälda orsaken, att han både hemma och i utlandet måste representera kopungahuset och derför nödvändigt måste ha vida större utgifter, än som ander vanliga förhållanden skulle ha hvilat på honom. Då prinsens inkomster faststäldes, bestämdes de till 100,000 pd sterl. om året, hviltet är åtskilligt mindre än mången engelsk peer ger, och på det han skall kunna stå sig i sina 1tgifter, måste inkomsten suppleras genom an: itande af det kapital, som under hans minder-, wrighet samlades erg den skickliga förvalt-, ( ingen af de från hertigdömet Cornwall härflyande intägter. Af denna samlade fond ha år. igen 10—20,000 pd sterl. måst tillskjutas till vestridande af utgifterna för prinsens hofhåll-, ling, men det är prinsens egen, rättmätiga l, örmögenhet, som på detta sätt användes, och; ur s olyckligt det än är att vara tvungen attl; örtära sitt kapital, så är ju detta någonting ; 1elt annat än hvad cirkulerande rykten haft att, mförmäla. -Prinsen-, säger Times, har en för l tolt känsla af sin egen ställning och detförhål-, ande, hvari han står till hennes majestät och andet, att han skulle söka att undandraga sig ; nfriandet af någon skuld, han åsamkat sig på. t ansvar, hur oskiljaktig den än är från de gter, han är kallad att uppfylla. — De fetas förbund är namnet på en föreing i Amerika, i hvilken blott ovanligt feta nän upptagas, och hvari den korpulentaste är jelfskrifven till presidentstolen, hvars säte naurligtvis har en jättestor vidd. Föreningen höll yligen sitt årsmöte, der man efter sedvanliga ormaliteter skred till den högtidliga vägningen. Den sammanlagda vioten af föreningens 48 med