Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 3

sitt mer eller mindre taukeansträngande arbete genom att leka med en liten hund, Huruvida hr X uppfattat det vördnadsfulla i mitt uppträdande, kan jag ej med säkerhet afgöra; men om det var händelsen, så tycktes han anze det bästa medlet att bibehålla den vördnad, han ingifvit, vara att så mycket som möjligt negligera mig. Jag mäste således tåligt vänta, tills lilla Max hade gjort åtskilliga små konster och derför skördat loford af sin husbonde. Andtligen lyckades det mig att vinna så pass mycket gehör, att jag kunde framföra mitt ärende. Hr X, som granskade mig med minen af en djup menniskokännare, frågade först, om jag hade hustru och barn. Denna för en ung man, som är ute för att få sig ett möbleradt rum, oväntade fråga förekom mig så komisk, att jag, oaktadt mitt nedstämda lynne, utbrast i ett hjertligt skratt, som till och med förledde min interlekutör att draga munnen till ett nådigt småleende. Jag upplystes nu derom, att rummet i fråga var beläget ett godt stycke väg från hr X:s kontor, men att jag kunde få bese det, om jag återkomme klockan tio. Tackande för den godhatsfullt lemnade underrättelsen, pprepiade orden klockan tio, ärnade jag jast gh derifrån, då mannen tillade: ja klockan tio, ty dö komma de andro. Detta lilla tillägg var tillräckligt för att afkyla min ifver, och jag lofvade kontorsmannen att ej sluta mig till de andres procession. Förargad öfver de motigheter, som öfver alt mötte, glömde jag min förut nämnda förosats derhän, att jag besökte ett par rum, der annonsen ej utlofvade egen insång. Straffet för dumheten uteblef naturligtvis ej, ty ingången till det ena rummet bestod i en skräddarebutik, och för att komma in i det andra måste hyresgästen