Aftonbladet – 2 oktober 1874, sida 2

let för närvarande höra till ningen för; dagen i Danmark, torde det kanske intrersera våra läsare att erhålla en utförligare skildring af ett dylikt — de hafva för öfrigt alla ett starkt syskontycke med hvarandra — för att derigenom få en viss föreställning dels om de pb dagordningen främst stående frågorna, dels om den ton, partierna begagna mot hvarandra, Vi välja till representant för dessa möten ett, som i söndags hölls i Nyborg på Fyen, der icke blott den förenade venstern och de nationalliberale voro representerade — det förra partiet genom en af sina förnämste ledare, Berg —, utan äfven någre folketingsmän, Lucianus Kofod och L. Dinesen, som icke kunna räknas till någotdera af de mäktigare partierna. WSkildringen är hufvadsakligen lånad af vensterns organ, Morgenbladet, dock med utelemnande af åtskilliga alt för starkt färgade uttryck. Mötet var sammankalladt af ortens folketingsman, Anders Tange, hvilken öppnade det med ett välkommen till de till ett antal af 3000 samlade deltagarne samt upptog ett lefve för den konstitutionelle konungen, hvarefter ban föreslog skolinspektör Hummel till ordförande. Denne mottog förtroendet och inledde förhandlingarna med ett lefve för fäderneslandet, Tange fick derefter ordet och yttrade att han var skyldig staden ett möte, sedan han hållit dylika rundt omkring i landtdistriktet. Han gaf en öfversigt af förhbållandenas utveckling, sedan venstern vid valen 1872 kom i majoriteten — huru ministeren i påståendet om sin oeh sina anhängares öfverlägsna kun: skap och bildning sökte ett berättigande för att sätta sig öfver vär tidigare konstitutionella praxis: regeringens förande i väsentlig öfverensstämmelse med folketingets flertal, som måste förutsättas vara ett uttryck för folkets flertal; och huru venstern derpå, i känslan af sin pligt att bära fram valmännens kraf, genom vägran af finanslagen hade sett sig nödgad att ännu en gång visa ministeren, i hvilken riktning folkets önskningar gingo. Då valen på hösten 1873 hade bekräftat vensterns rätt att handla på flertalets af danska folket vägnar, sökte ministeren en ny förevändning för att blifva vid makten, i det den framstälde konungen såsom ett hinder för en utveckling i den riktning, flertalet fordrade, Tal. geromgick derpå de mest framstående dragen från den sista riksdagen, den BSchjörringska adressen, ministerens hemställan till konungen, hvarigenom den skaffade sig attest på att vara landets bäste män, offentliggörandet af det kungliga handbrefvet och Holstein-Lodreborgs interpellation. Venstern kunde naturligtvis icke å nyo komma fram med de lagförslag, som tidigare hade strandat mot ministerens kan icke antagas, och de lagar af någon betydenhet, som regeringen framlade, visade sig icke i någon ny skepnad, som förde dem närmare till de af venstern häfdade grundsatser, så att riksdagens positiva resultat inskränktes till justitieministern Kleins svafvelstickslag och finanslagen. Af enskildheterna i den senare vidrörde han närmare sjöministern Ravns begäran om 400,000 rbdir till begynnande af ett nytt pansarskepp, som skulle kosta sex gånger så mycket, och kultusministerns misslyc kade försök att utan godkännande använda teaterns öfverskott till anskaffande af ett nytt maskineri. I det han derpå gaf en framställning af lönetilläggets historia, framhöll han nödvändigheten af att folketinget — då det hade sig förelagåt valet mellan att låta sin anslagsrätt kringskäras eller att låta ämbetsmännen lida på grund af landstingets oberättigade beteende — måste välja det senare onda, som antagligen blott var öfvergående, under det att underkännandet af folketingets makt öfver budgeten kunde medföra stora faror för framtiden. Handlanden P. Nielsen från Kjerteminde, valkretsens f. d. representant, ville yttra sig i korthet för att gifva bättre utrymme åt den införskrifna förstärkningen. Han godkände icke vensterns -upptäckt att budgeten kunde taga skada, i fall lönetillägget beviljats genom en särskild lag; gick der: efter öfver till frågan om teaterns maskineri och påstod att Tange glömt att be rätta, att venstern sjelf hade slagit ihjäl sina förslag genom dagordningar, trots hvil ket förhållande de dåliga ministrarne likafullt skulle bära skulden. Junigrundlagen hade vi fått och bevarat utan så stora språng eller slag i luften som budgetsvägran. Tal, ansåg Tange för en person utan egen öfvertygelse, derför att han vid valen icke kunde säga hvad han ville göra, förr än han hade rådfört sig med sina partivänner. Konsul Ciausen började med en anmärkning om förstärkningar, hvilkas införskrifning möjligen var ett tecken till att Tange icke vågade komma ensam, men er: kände dock dennes framsteg i riktning åt moderata uttryck. Tange — påstod tal. — hade vid ett tillfälle sagt, att flertalet icke fordrade något öfvervägande inflytande på valet at ministrar, vid ett annat tillfälle äter, att kungen och alla institutioner äro till för folkets skull. Detta var en sjelfmotsägelse. Att fordra att kungen vid val af sina ministrar skall göra afseende på flertalet inom folktinget, skulle vara det samma, som att förmena en man att städja sitt tjenstfolk utan grannens tillåtelse, Då Tange fann att resultatet af riksdagens verksamhet var för ringa, hvarför föreslog han då icke sjelf lagar? Venstern ville kanske blott gifva ämbetsmännen lönetilllägg för ett år i sänder för att hafva dem bättre i sin hand, Tal, hade tagit ordet så tidigt, derför att Berg hade skrifvit i Morgenbladet att högern höll sin egentliga Htyrka tillbaka och sköt unga personer framör sig. Folketingsmannen Berg uttalade sin glädje öfver det iatresse för fäderneslandets ange lägenheter, som befolkningen lade i dagen genom att så talrikt infinna sig. Dagen förut hade han bevitnat något liknande, då en församling af 2000 ZEröbor med lif och intresse deltagit i förhandlingarna. Fädernaglandat — sgada han — äv vkrt ham : men