Aftonbladet – 2 oktober 1874, sida 2

STOCKHOLM den 2? Okt. Republique francaise offentliggör ett långt bref om de stundande generalrådsvalen, stäldt af Gambetta till den afgående presidenten i en af dessa församlingar. Brefvets ändamål är att bofrämja de republikanska kandidaternes framgång, för att visa församlingen att landet begär republikens organiserande och erkännande. Han rättfärdigar denna sammanblandning af politiska och lokala frågor på den grund, att de deputerade, valda under en tid af oro och förvirring, hafva kränkt sina förbindelser och vägra att hörsamma landets fordringar, hvilket följaktligen har varit nödsakadt att omfatta hvarje tillfälle att uttrycka sina önskningar. Han lofordar den i April 1871 började rörelsen, som genomsyrade municipa liteterna med republikanism, och uppehåller sig vid den seger, som den republikanska demokratien, för första gången efter tre fjordedels ärhundrade, i följande Oktober månad vann i generalrädsvalen, Reaktionärerne, säger han, blefvo sålunda slagna på sin egen mark och han tillskrifver generalrådens mel. lankomst misslyckandet af den rojalistiska restaurationen. I detta ögonblick, anmärker han, hade den man inom det monarkiska lägret, som först förstått Frankrikes önskningar, blifvit störtad. Inbördes krig var möjligt hvarje ögonblick och rojalisterae hotade att taga hämnd för 1789; men de lokala representationerna räddade landet genom sin lugna och berlutsamma bållning från farliga skakningar. Det harpnu befriats från spöket af en monarkisk restauration, men det lider af en känsla af ovisshet. Intet parti har afståit från sina förhoppningar. Äfven bandet af den 2 December vågar åter uppträda och försöka ånyo förstöra landet och en regering bildad genom en koalition af täflande partier kan icke ega myndighet och kraft nog att hålla dot nere. Gambetta lofordar la petite bourgeoisie, hkandtverkarne och bönderne, hvilka han en gång kallade nya sociala lager och som i Oktober 1871 kommo in i generalråden, för den uppmärksamhet de egnat åt vägbygg nader, fängelser, helsovård, fattigvård, jernvägar och framför allt åt undervisningsvägendet, och jemför deras ifver och nit med de korta och ofruktbara sessionerna, under de gamla monarkiska styrelserna. Sedan demokratien, säger han, sålunda kommit att taga del uti de allmänna angelägenheterna, har hon insett att tidens problem icke medgifva en summarisk och uniform lösning — att hvarje på en osund lagstiftning beroende socialt ondt bör särskildt och omsorgsfullt behandlas. De monarkigka konspiratörerne, säger han, hafva uttömt alla sina resurser; de hafva förgäfves sökt att blifva af med den allmänna rösträtten; de hafva ostraciserat alla republikanska municipaliteter, afskedat alla republikanska, ja, till och med liberala funktionärer och med stränghet behandlat den republikanska pressen; men detta har blott enat och stärkt deras motståndare och de kunna nu icke göra nbågonting mer. De omåttligt långa ferier, de gifvit sig, äro snart till ända och det är nödvändigt, att de vid sin återkomst till Versailles blifva konfronterade med det utslag, som landet fält genom generalrådsvalen, Gambetta medgifver, att hvad han anbefaller är en agitation, och anmärker att om församlingen röstat för en upplösning eller för Casimir Periers motion skulle en sådan icke ha varit nödvändig, men han förklarar, att under närvarande förhållanden är den nyttig och berättigad, och han tror, att hans partis framgång vid dessa val skall göra slut på tvekan hos en grupp deputerade, hvilken, oaktadt den icke har någon motvilja för republiken, dock är rädd för en demokratisk regering och har sökt borgen för ordning och lugn i en politisk utväg, som saknar både prestige och en golid grundval. Slutligen kommenterar han den verkan, som bristen på fasta och bestämda institutioner måste utöfva på Frankrikes utländska politik, som han skildrar såsom prisgifven Bt händelsernas slump och beroende på ingifvelserna af stridande partier. Frankrike har i sjelfva verket icke haft någon verklig diplomati. Aldrig, säger Gambetta, syftande på de senaste fyra åren, hafva ögonblicken varit dyrbarare och aldrig hafva de på ett farligare sätt blifvit förspilda, Hvem vågar väl påstå, då man ser de olika europeiska folkens rustningar och den öfverdrifna fientlighet och tystnad, som öfver allt är rådande, att vi skola få tid att godtgöra det förflutnas fel och vara i stånd att, i händelse af behof, åter höja den fana, hvilken Europa aldrig undandragit sin benndran? Hela ansvaret skall komma att hvila på dessa partimän, hvilka, mindre måna om fäderneslandets framtid än om tillfredsställandet af gina politiska lidelser, skola genom sitt afskyvärda beteendo fördröja republikens upprättande och Frankrikes mpplyf tande ur dess lägervall — iyckligtvis dock oförmögna att förhindra det, Medan dessa partier, slutar den ädle fosterlandsvännen, uttömde sina krafter i inre oonighet, växte demokratien, blef knnnigare, arbetade, disciplinerade sig, med ett ord satte sig ibesittning af landet, derigenom att hon hvarje lag uttog ur sina led de bästa bland sina söner för att insätta dem i alla de olika senom val utsedda församlingarna och kåerna; hon har sålunda skaffat till stånd len talrika personal, gom är nödvändig för le institutioners verksamhet, hvilka verkigen skola realisera landets styrelse genom andet, det är republiken. I