Aftonbladet – 2 oktober 1874, sida 2

KULLAR FULV UVKETRLLAN 5 BRUKE IUPEEIg UREA ade tvärtom för att bibehålla detta tänd; i kyrkan och skolan, der venstern, i känslan af att det är försarolingsmedlemmarne, som böra hafva gagn af presten, och föräldrarne, gom vid uppfostran af sina barn böra hafva stöd af läraren, häfdade befolkninge.s rätt att hafva det afgörande ordet vid valet, på så sätt att äfven mindretalet blefve tryggadt och de fattige, lika väl som de rike, finge frihet i valet af den lärare, som de ville förtro sina barns uppfostran ät. Upplysningen fram och kyrkorna öppna för fripresterne! Också i dessa punkter gjorde städerna motstånd. Vidare varen jämn fördelning af skattebördorna ett mäl för vensterns verksamhet. Tal. hade nyligen hört en man tillropa bönderna: Akten eder för förmögenhetsskatt, ty den kommen I att betala; kapitalisterne dölja sina pengar eller resa bort med dem, men gårådarne kunna icke springa bort. Hvilket tal att föra för folk! Kapitalisterne, som till och med — förmodligen för sina dygders skull — voro utrustade med företrädesrättigheter, beskylde man för en sådan brist på fosterlandskärlek, att de skulle vilja undandraga sig en pligt. En sådan beskyllning hade man icke rätt att utkasta. Det var således också orätt att tala om bönderneg penningpungsintressen, Tal. misstänkte icke högern för att ej vilja bringa lycka till de små hemmen, men den vitle skänka henne som en nåd, icke gom en rätt, hvilket var vensterns fordran. Folketingsmannen Kofod förklarade sig i egenskap af god demokrat sågom en afgjord motståndare till den förenade venstern, Hvad godt som fans i vensterns program, af hvars 25 punkter han kunde underskrifva de 19, hade den snattat från andra håll, återstoden, som var partiets eget, dugde. icke. Parlamentarism i den mening, att folketingets flertal skulle herska, hade vi aldrig haft: regeringen behöfde endast böja sig för ett flertal i båda tingen. Vensterns hufvudsyfte medatt uppröra massorna vore att vinna en pinne på stegen upp till maktens spets. Den ville att svärmare, stödde af antalets makt, skulle regera i Danmark; den ville, att konungen skulle uppvisa ministerkandidater för folketingsmajoriteten såsom inför en remoutkommission; den satte krokben för regeringen, utan att sjelf ha förmåga att skapa en, ty den har blott en och en half man att komma med. Till sist protesterade tal. mot att det skulle finnas någon förenad höger, ty den var endast enig i att bekämpa venstern, och förklarade för löjligt att beskylla honom och Dinesen att vara högermän: det var att brännmärka dem, Folketingmannen Berntsen antog att P. Nielsens tal om den införskrifna förstärkningar möjligen härrörde derifrån, att hans egna vänner hade införskrifvit något. Efter att hafva erinrat om att ingen af de förskräckliga olyckor, bögern under valkampen förutspått, hade inträffat, belyste han närmare Kofods demokratiska sinne och handlingar. Kofod fann vensterns program billigt och rättvist, dock icke i en sådan grad, att han ville vara med om att genomföra det, Tyärt om bekämpade han det. När motståndarne, och bland dem Kofod, beskylde venstern för att vilja påtvinga konungen ministrar, talade de endast om rep i hängd mans hus. I sin berättelse till konungen bland annat om ytterlighetspartiet hade ministåren sjelf påstått att konungen borde taga rådgifvare af en viss bestämd riktning, K. hade sagt att högern endast var enig i att bekämpa venstern, således var grunden till dess sammanslutning endast hat, men venstern hade samlat sig kring bestämda, af folket gillade grundgatser och öfverlät åt konungen att välja rådgifvare, som ville ech kunde genomföra dem. Venstern var ljum med afseende å försvarsväsendet, hette det, och beviset var vägran af pengar till ett pansarskepp. Men sjöministern hade ju icke en gång velat vedervåga sin ställning för det pansarskepp, hvars nödvändighet för landets försvar han framhållit i folketinget; ty ilandstinget lät han det falla, der var det ej nödvändigt. Kofod var en god demokråt; men hvilket förtroende hade han till folket? Han kallade det en massa, rom lopp vilsefarande omkring och lät operera med sig som ett annat dödt ting; och hvilket hån mot folket att tala om flertalet af dess representanter gåsom en och en half man! För venstern var folket icke en massa, icke, som Kofol också sade, ett aktiesällskap, hvarest pengar och hartkorn äro måttstocken, utan en samling af menniskor. Mellan dessa olika grunduppfattningar stod striden. Folketingsmannen Dinesen ville försvara sig mot beskyllningen att vara högerman, derför att han icke följde venstern, och åberopade Birkedal till stöd för sig. Han älskade folket och ville framåtskridande, lika väl som Berg, men ogillade dennes sätt att gå till väga. På öfverenskommelsens väg hade tidigare många frågor funnit sim lösning, och den vägen skulle man nog åter nödgas beträda. Det var hans förhoppning att han aldrig skulle låta leda sig af bat eller personliga eller politiska konsiderationer, För öfrigt förekom det honom, som om venstern nu vore i begrepp att taga skeden i en annan hand. Att ministeren icke behöfde vika för majoriteten, såsom denna förut hade burit sig åt, derom hade tal. intet tvifvel. Men då minoriteten förklarade sig otillfredsstäld, ja, då vek ministeren. : Folketingsmannen Madsen yttrade att Kofod och Dinesen dömde sig sjeltve, i det de väl sade sig önska reformer, men likväl ej understödde sådana, och det var icke efter deras ord, utan efter deras gerningar man borde döma dem. Skulle folketingsmajoriteten vänta på att få inflytande, tills den fick landstingsmajoriteten med sig, skulle det visst dröja för länge, så sammansatt som landstinget nu är. Venstern hade, såsom man sagt, visserligen slagit ihjäl sina egna förslag, men först sedan ministeren förklarat gig ej kunna antaga dem, Gjorde ministeren verkliga medgifvanden, skulle det nog visa sig att venstern är tillmötesgående, men sina grundsatser var det en enkel pligt mot valmännen att fasthålla, Af 1866 hade man lärt hvad ett öfvergif vande af dem ledde till. Föreståndare Bojsen var högst förvånad öfver att Dinegen förklarade sig emot parlamentarismen, majoritetsväldet, då han 1870 hade underskrifvit ett Nnrooram som