Aftonbladet – 1 oktober 1874, sida 3

AVI, LOiSU2800 GCHh I UK qvitter och säng. Öfverallt visade sig björn haroch räfspår, och sälar lågo på iser Så säkert vi också måste vara nära öppe vatten, voro vi dock genom vår sorglig erfarenhet stälsatta mot alla dessa ettöp pet polarhafs lockelser. Vär väg hade nu blifvit mycket osäker Inga vinteristäcken funnos mer, utan en dast ung is, saltbetäckt, en till två tun tjock, betänkligt böjlig och öfversällad a vallar af spillror efter yngre pressningar Vi bundo os vid tåget, transporterade all: saker hvar för sig, banade väg med yxa och undersökte isskorpan oupphörligt, Vä förbi Alk kop, en enda sjungande fögelbur kommo vi till två enstaka torn på Pelar kap. Här började det öppna vatinet. At? upplyftande sköuhet var denna fjerrar verld. Frön en höjd ölverskådado man de mörka halvet med dess isberga perlor. Tan ga moln lågo deröfver, genom hvilka solens glödande strålar trängde ned på det glitt rande vattnet, derpå tätt öfver golen en a nan mattare sol, och från er skenbart ofan lig höjd framträdde Kronprinz-RudolphLands isberg i rosenröd klarhet genom de vajande dunsterna. Den 12 April var sista dagen för vår framträngning mot norr, och om också icke fullt klar, var den äock ljaäsare än dess fö regångare. Temperaturen var — 11 grader Reaumur, Den hittills tagua vägen öfver det med ung is betäckta bafvet hade vid Pelare-kap blifvit alldeles omöjlig att framtränga på; snart fang det enda atvalten, så att vi uu redån vöro nöd de att fortsätta resan ötver berget. Uppbrytande, nedgrä!de vi, för att vara säkra för de öfverallt kringströfvande björaarne, vär packning i on gletecherklyfta, åor vi hade soivit, och vände oss derefter med hunäsläden öfver ett snöfält på höjden af kustberget (1000—3000 fot). På bergsutsprönget Kap Germania (81 gr. 57 min. meridianhöjd) lemnades zläden qvar, och följande kuststräckan mot nordost, genomvandrade vi, bundue vid töget, fjorårsområdet I för ex gletscher, som i ofantliga träppsteg sänker sig till kustvattnet till venster. Vår af remnor omgitaa vägs tilltagande osäkerhet, ofta iuträffande nedstörtningar och visafheten att sedan middagen genom en fem timmars marsch ha nuopnått en bredd af 82 len 5 min,, satte ändrtligen här vid Kap Fligely en gräns för vår färd framät. Den anblick, vi från denna höjd njöto, var beträffande hafvet ett af dessa moment, hvars partiska uppskattnicg har gjort det innersta polaromrädet-tili emäl för en lidig tvist. Ett bredt vattenbäcken drog sig längs kusten; det var på många ställen betäckt med is af yngsta datum, under det att drifeis af måttlig ajocklek sträckte sig vid horisonten från vw r till nordost. Betänkte man dena tidiga örstiden och den för tillfället rådande vestliga vinden, så fana intet skäl att tänka sig denna del af hafvet mindre gegelbar om soraraaren än deasa bekanta vakar, som blifvit betraktade såsom polar-occåniteteas käunetecken. Men en enda timmes vitvesbörd håller icke atreck mot inkasten från så mycken erfarenrhet och sk många raotbevis. Toge man till och med icke den unga isens endast ögonblickliga hinder i beräkning, så kunde blott påstås, att ett fartyg, förflyttadt till Zichy lands aorra kust, måhända skalle ha kunnat träbga fram 10— 20 sjömil mot norr, ungefär så längt som genomfarten i drifisena kunde skönjas från vär stönåpunkt. Men lika litet som ett akdant förmådde färdas långa Austria-sundet, groil norr haft annat oms TV BR na RN — RN att vänta än packis. . . Jag har till och med i en så ytlig beskrifning öfver vår expedition dröjt något vid denna omständighet, emedar det föreföll mig vara af stor vigt att vid observerandet af öppet vatten på en så hög breddgrad taga i betraktande allt hvad som kan cedsätta dess betydelse för sjöfarten; t för en alivarlig fortsättning af polarfore ningen fius fogen störra fara än lättsinnigt fällda omdömen. De medföra tusen-) faldig oreda, gifva nytt stöd ät murkna hypoteser och, hvad som är värst, bereda del. lättrogne efterföljarne svåra olägenheter och öden. Men, mycket intressantare än den gagnlösa frågan om segelbärheten hos en aflägsen del af ishafvet. låg ett vigtigt faktum framför oss; nia vidsträckta länder, som; betäckta med berg, omslöto ect sund, och hvilka man med blicken kunde följa från nordvest til nordost ända öfver 83:dje graden un. bredd. Till denna bredd hör en imposent udde, det är det noråligaste landmärket på den kända jorden: Kap Wien, och tillhör ett land, åt hvilket rättvisan och tacksamheten dikterade namnet Petermann Land. Utan att vilja våga någon hypotes angående landfördeinisgen vid polen eller gammanhanget i sydvest emellan Gillisland och det nya landet, kan man dock lägga vigt på den omständigheten, att. så väl kust. som gletscherutvecklingen rundt omkring gaf oss intrycket af ett vidsträckt landkomplex, och således kan till någon del bestyrka Pe. termanna antagande af en inre arktisk arkipelag. I geologiskt afseende kundeman finna endast föga frändskap imed Spetsbergsgruppen, men väl deremot, såsom redan nämnts, fann man en sådan med östra Grönland; Avmärkniogsvärd är förskomsten at otaliga isberg iunanför. alla sund, i motsats till bristen derpå i söder, d. v. sg. i NovajaSemlja-hafvet, Data saknas för antagandet af strömmar, men likväl tyckes just denna isbergena frånvaro från Novaja-Semlja-hafvet häntyda på deras Vändring mot norr. Folkens fredliga täflingskamp för utridgandet af kunskapen om jorden planterar sina fanor i det högtidliga ögonblicket för beträdandet af och skilsitessan från den för hvarje gång non plus ultra-udden. För RECESSION Va a ONS AV HO 085MH PM HH OM MR, A PM mm pt Få rå Fe gick in till Winifred, fann han henne ensam, tillbakalutad i länstolen, med ögonen!k