Aftonbladet – 1 oktober 1874, sida 3

Hos en man sådan som James Camero är förtröstan till och med starkare än kät leken. Barnet kom emellertid ej att het: Philip, mrs Malloney ville ej höra tala derom. Skulle man gifva det välsignad: lilla barnet namu efter fadern, han, son dog så hastigt, ingen visste rätt hur? De förbjude Herren och bans heliga moder! Efter mycket vidare rädplägande beslöts alt gossen skulle heta Willie — icke Wiliiam, ty det var fult, förklarade Winifred utan Willie, ty det var vackert och lättsagdt och just passande för hennes nyalek: sak. Under hela den tid, som Winifred stan nade i sitt rum, ville hon ej se någon främmande person, ja, hon ville icke ens kasta en blick på de visitkort, som uppburos till henne. Hernes lilla verld, begränsad al dessa fyra väggar, vår henne nog; hon ön skade aldrig sträcka gin vetskap längre. Och du är således nog häårdhjertad att icka vilja emottaga dina älskade vän, mrs Joyce? yttrade Öameron en dag med er något sarkastisk tonvigt på orden, ebhurn mycket glad öfver.att slippa se nyssnämnda åam i sitt hus. Ja, svarade Winifred öppet, jag be höfver icke någon mera än Malloney och dig. ,.Oeh hon sade sant: dag: efter. dag slöt hon sig, mera. till honom; heanes lynne var nu mildt och jemnt, hennes skönhet större än förr. Jag behöfver endast dig. upprepade hon och lutade trött sitt hufvud mot hans axel. Och i djupet at sitt hjerta välsignade han henne, men kunde ändå icke, hade det också gällt hans lif, för honne ut tala; huru fullt af kärlek ob ombet för henne och hennes barn detta hjerta Var. En afton, då James Cameron efter nägra timmars sträogt arbete vid sitt skrifbord