Aftonbladet – 29 september 1874, sida 3

att taga sin vanliga aftonpromenad samt förkortade sina timmar för studier och läsning, för ätt egna en längre tidåt Winifred, åt att tåligt och under tystnad höra hennes klagan och genom. goda, milda ord söka stärka och uppmuntra henne. Knappast någonsin förut hade James Cameron förgäfves pröfvat sin kraft att trösta, men här svek den honom alldeles och gaf Winifred blott nya anledningar till klagan, ty dertill intalad af mrs Joyce, hvilken strängt klandrade männens förmätenhet att yttra sig i ämnen, som de ej kunde begripa, upp: tog Winifred alla försök att ingifva henne mera mod nästan som en personlig förolämpning. Under de första dagarnes svagliet och nedslagenhet och då han så varmt önskade ingifva henne hopp och förtröstan, talade Cameron mildt ock med vördnad: om den sällhet, som Väntade Winifred, om en moderg djupa; heliga lycka samt om allt hvad den späda varelse, hvars ankomst fyllde hennes sinne med sådan bäfvany skulle blifva för henne, för dem båda, Ord sådana som dessa, talade af den kalle, stränge mannen; borde hafva rört det känslolösaste hjerta, men Winifred syntes vara alldeles oförmögen att uppfatta dem. Dock — om än Cameron suckade häröfver, klandrade han henne likväl ej. Såsom mor skall-hon sjelf förvärfva sig den bästa lärdomen, tänkte han; sendast en mor kan rätt fatta moderskärleken. Men Winifred lät sig icke tillfredsställas af öm fördragsämhet; hon greps af en rastlös oro och längtan efter, alla. slag af omöjligheter. Det är emellertid: icke mycket, som för kärleken är omöjligt att. åtad komma och sällan blef äfven en af henne yttrad önskan ouppfylld.