Aftonbladet – 29 september 1874, sida 3

ål r AA SV ET allt jämt längre mot norr och örter, had nära uppnått 78:de breddgraden och öfver skridit73:dje längdgraden. Ja, vi måst redan anse det sannolikt, att vi skulle föra till Siberiens norra kust. Men annorlunda skulle ske, ty derefte drefvo vindarne oss förherrskande mot nord vest. Den 16 Februari steg solen åter fö första gången öfver horisonten, och den 2! Februari upphörde ispressningarnas hittill varande pina nästan plötsligt och för alltid sedan en verklig ringmur af klippiga is berg hade klämt sig upp rundt omkring de så väl akter ut upplyfta som åt bagbörc lutande fartyget. Kölden steg oupphörlig för att först i slutet af Februari med 37 gr Reaumur nå sitt maximum. Norrskenen som hittills hade lyst oss i nästan oförlik nelig prakt, aftogo nu hastigt med dagen: framsteg. — Med början af 1873 års sommar styrkte: hos oss: det länge hysta hoppet, att vårt is styckes förstöring och dermed vår slutlig: befrielse tillstundade. Under det att vi upp bjödo allt för att påskynda eller möjliggör: en sådan händelse, förflöto månaderna Jul och Augusti under det besvärliga arbete att rundt omkring frisäga fartyget ur des: bojor. Mön den mångfaldigt underskjutna ända till 40 fot tjocka isen gjorde alla be mödanden om intet; fartygets midt och der högt upplyfta aktern förblefvo liggande orörliga på en väldig isplatå. Härtil sällade sig den olägenheten, att snöoch is massorna i vår omgifning under sommarens lopp förminskades två eller trefamnar i sir vertikala mäktighet. Fartyget låg derige som 7 fot öfver den normala våttenlinien och faran att kantra kunde endast före komras genom att stötta masterna med starka spiror; Juni månads nordanvindar hade satt oss något möt söder (under 79 gr. nordlig br.) men Augusti medförde sydliga vindar, och fter drefvo vi möt norr. Med hvarje dåg förminskades våra förhoppningar, att iser åter skalle bryta upp, om vi också icke sällän hörde det välbekanta rasslet af-is skjutningen icke långt från vårt isstycke och mörka strimmor vid horisonten antydde tillvåron af reninor och vakar. Men oupp. nåeliga skulle de bli för oss, Med sorgsen resignation emotsågo vi re dan en andra, likaledes allt resultat saknande vinter och dess hotande isrörelse, då vår belägenhet oväntadt ändrade sig full komligt till vår förmån. För länge sedan hade vi, under det att vi drefvo framåt med vårt isstycke, inträngt på ett område, som: ännu aldrig förut :beträdts af menniskor. Men fåfängt hade hittills allt spe jande efter okända land visat sig vara. Det var derför en händelse af högsta öfverraskning och betydelse för expeditionen, då vi den 31 Angusti plötsligen sågo höga landmassor, på ett afstånd af omkring 14 sjömil, i norr dyka uppsur töcknet. Södra fronten af -hufvudlandmassan tycktes tillhöra 80:de graden. Tillika sågo vi nu för första gången rundt omkring oss isberg till stort antal. Ofrivilligt ilade genast alla ditåt — lik väl icke längre än omkring en sjömil — ända till kanten a! vårtisstycke, och ehuru vi visste, att otaliga remnor gjorde det omöjligt för oss att malkas det efterlängtade landet. Det var ett Tantalusqval att nära framför sig se ett ännu okändt, vidsträckt land, att ha tillfälle till en i polarhistorien sällsynt upptäckt och ändock icke kunna närma sig det Nfligt efterlängtade målet. Allt jämt sännu-dref fartyget rastlöst för vinden, och den som lemnade sitt eget isstycke, skulle ha varit afskuren och förlorad. Men i slutet af Okt. häude det, att vi på omkring 3 sjömils afstånd närmade oss en utanför hufvudlandet liggande ö. Då försvann all betänklighet, och bort öfver den tusenfaldt sönderbrutna och. upptornade isen beträdde vi landet, 79 gr. 54 min. Ett i början -fotstjockt istäcke vid kusten antydde den periodiska tillvaron at landvatten den föregående sommaren. En dystrare, ödsligare ö, än den vi gått i land på, kan man knappt tänka sig; men för oss var dess värde så stort, att den, till dess upptäckterna utvidgats, erhöll expeditionens grundläggares, grefve Wilczeks namn. (Forts.)