Aftonbladet – 29 september 1874, sida 3

bergen och Gillisland, ehuru resultaten a den förberedande expeditionen hade antyd dettas tillvaro. Härmed vare genast utar betänkligheter den bekännelsen aflagd, at vår den nordöstra genomfarten förordande plan stödde sig på nägra oriktiga förutsätt ningar. Den ovanligt höga bredd af 789 45, som Gen förberedande expeditionen (1871) hade uppnått på hafvet mellan Spetsbergen och -I Novaja-Semlja på öppet vatten, och de norske I Novaja-Semlja-fararnes fortfarande gynsamma underrättelser om det förut så illa anskrifna Kariska hafvets segelbarhet voro de skäl, på hvilka det österrikiska företagets plan var bygd. Men fullkomligt främmande var alltid för detsamma tron på ett öppet polarhafo, Företagets nautiska sida gick dock om intet under inflytandet af den ovan ligt ogynsamma sommaren 1872 redan några få veckor efter öfverskridandet af isgränsen och oändligt fjerran från den föreslagna genomfartens slutliga mh. I sjelfva verket är det för fartyg med nutidens konstruktion lika omöjligt att uppnå den nordöstrå och den nordvestra genomfarten som sjelfva polen. Ännu mer —ty det är i allmänhet till och med omöjligt för fartyg att af fri vilja intränga djupt i detinre polarområdet; I men-härmed är dock endast en personlig låsigt uttalad. Ett vänligt öde har dock med våld afhållit oss ifrån att bätta vår legen plan i verket och efter ärslånga möI dor bevarat oss från det bittra svikna höpp, Isom ligger i en Kemfärd utan framgång. 1. Nedanstkhende skildring at expeditionen förmår blott att gifva en ytlig tafla af det sedda och det upplefda, ock då WeyI prechts samt herrarne Orels och Broschsa mödosamma eröfringar åt meteorologien och I magnetismen icke tillhöra henne, så lägger I hon, för att icke trötta med en uppräkning af det bisaksartade, sin förnämsta: vigt på upptäckten af och resan i det nya landet till den högsta uppnådda breddgraden. Expeditionen hade, atrustad för nära tre lår, den 13 Juni 1872 lemnat Bremerbaven I med skruttngtartyget Tegetthoff (omkring 220 tons) och 24 mans besättning och hade letter 21 dagars färd anländt till Tromsö. Här antogs den bekante norske ishafsfararen kapten Cariset till harpunerare och ismästare ombord, och åtskilliga kompletteringar i utrustningen fullbordades. Den 14 Jui på morgonen lemnade vi Tromsö och styrde kurs på Novaja-Semlja-hafvet. Om några dagar passerade vi Europas Nordkap och fingo i-slutet af Juli isgränsen i sigte på ungefär 74!4 grader nordl. bredd. Genast ställde: sig oväntade svårigheter i vägen för, issjöfarten. I några dagar bletvo vi orörliga innestängda af isen (i början af Augusti), erböllo väl vår frihet åter och inlöpte på kustvattnet under Novaja Semlja (75 gr.m br), men redan antydde de ibärdigt låga sommartemperaturerna och isens väldiga massor, att 1872 års sommar var fullkomligt motsatt. det föregående krets. Mödösamt tillkämpade vi oss kursen längs kusten, och först på höjden af Withelmsöarne uppnådde vi ett friare farvatten. Ännu nägot sydligare derom hade vi upphunnits af norska jakten Isbjörnen, med hvilken grefve Wilezek och kommendören baron Sternock hade fullbordat sin svåra öfverresa från Spetsbergen, för att nu upplägga ett lifsmedelförråd 8t oss vid kap Nassau. Tillsammans seglade fartygen nu till Barents-öarne; här hindrade oso slutna ismassor i en vackas tid att framtränga längre. Den 16 Augusti upplade grefve Wilczek förrådet inuti en smal, för björnar otillgänglig bergskrefva, och den 18 Augusti firade vi alla gemensamt den nationela festdagen om bord på Tegetthoff. SAG Den 21 Augusti visade sig några sken: bart gynsamma förändringar i isen vi togo afsked af Isbjörnen och ångade i mulet väder åt norr mot vårt mer än 2,000 mil aflägsna mål. Men huru fåfängt var ej allt hopp! På aftonen voro vi åter instängda af is, instängda för en tid af två långa år! Dy: stert, utan all förhoppning, låg det första framför oss, och besegladt tycktes vårt öde vara: icke längre upptäckare, utan passagerare på ett isstycke. Den ovanliga kölden hösten 1872 gjorde, att de mänga oss omgifvaude sömderbrutna bitarne af isen hastigt stelnade till ett fast isstycke, som det ej längre var möjligt att genomsåga eller spränga till befrielse. Så fjettrade, drefvo vi under Sept. och Okt. månader viljelöst mot nordost och förlorade då allt land ur sigte. a Var denna omständighet i sig sjelf sorglig, så blef hon frår den 13 Okt. i högsta grad hemsky när vår. omgifning plötsligt vaknade ur sin hittills varande letargi, och fartyget nu nästan dagligen och hela vintern i ända blef utsatt för de. fruktansvär daste ispressningar. Oräkneliga gånger ropade de oss upp på däck för att vara redo att lemna fartyget, i fall det skulle sjunka — i polarnatten och utan att veta -hvarthän! Men fartyget sjönk ieke, utan klämdt uppåt, steg det allt mer öfver sin naturliga vattenlinie; dess tillstånd var dock i en så hotande offgifning ett föremål för ständig oro för 088. Alla förberedelser för öfvervintringen hade redan blifvit vidtagna. Fartyget aftacklades. endäst till en del, några segel beslogog, däcket beströddes med snö, skråfvet omgafs med en isvall, och denna sistnämnda påbättrades allt jämt, så ofta ispressningarna förstörde honom, och tälttaket utspändes öfver fördäcket. Endast aktern förblef för det ständiga BVeredskapstillståndets skull obetäckt. Det var derför en lycka, att vi förskonades för dessa förfärliga snöstormår, som vi ären 1869 och 1870 på den andra nordpolsexpeditionen hade: lärt känna på Grönland. Hundarne — numera blott sju till antalet — hade vi herbergerat på däck i med halm fyllda lådor. En regelbunden meteorologisk observationsoch vakttjenst med aflösning hvarannan timme, i hvilken skeppslöjtnanten Brosch, skeppsfänriken Orel, kaptenen Carlsen, högbåtsmannen Lusina och maskinisten Krisch deltogo, infördes; osäkerheten i vår belägenhet fordrade dessutom ständig vakt på däck. De satte oss tillika i tillfälle att nästan alltid i rätt tid få veta, när isbjörnar närmade sig, af hvilka vi under loppet af expeditionen sköto 67, och dem alla åto vi upp. Trots detta vigtiga hjelpmedel lemnade helsotillståndet om bord under första vintern mycket öfrigt att önska och gaf vår förträfflige doktor, regementsläkaren Kepes, en föga afundad verksamhet. Skörbjugg och lungaffektioner uppträdde oaktadt all använd omsorg — den förstnämnda till en del till följd af nedstämdt lynne, hvilket vär belägenhet medförde; den försvann först, när detta förbättrades och sommarens svåra isarbeten I