Aftonbladet – 28 september 1874, sida 2

2Blef du ledsen på mig, emedan jag begärde armbandet och perlorna? Jag bryr mig verkligen ej om dem, älskade Ruth, Nog vet du, att jag ej skulle kunna beröiva lig någonting, hbvarpå du sätter högt värde.s 2Hvarför skall du då lemna mig? O, min Gud, hvarför lemnar du mig, då du vet, att jag i hela veriden ej eger någon annan än dig: Det var det upproriska hjertats klagorop, som ej kunde nedtystas. Bättre hade varit, att det i tystnad och ensamhet fött kämpa striden till slut. För företa gången väcktes Miriam till eftertanke öfver verkliga förhållandet, och under häftig gråt slog hon armarna om systerns hals. Jag vill icke lemna dig, älskade Ruth; jag gör det icke! Jag bryr mig ej det ringaste om tant Emily och alla vackra saker, som hon lofvar mig; jag br. mig lika litet om, att hon blir ond och aldrig kommer hit mer; jag skulle helst velat, ntt hon aldrig hade kommit till vårt hem, ifall du blir olycklig derigenom. Men hvarför gade du det icke genast? Du har alltid tyckta mig så glad, då jag varit hos mrs Leigh, att jag trodde du verkligen var det. Nu inser jag, hur illa och tanklöst af mig det var att kunna glömma, att du ieke ville bli lemnad ensam. Dä Ruth nu helt sakta lade armen kring hennes hals och drog henna till sig för att kyssa henne, blefvo den unga flickans sorg och sjelfföre bråelse tiofaldt större. Jag är så ledsena, sade hon under tårar och snyftningar, O0, älskade Ruth, låt oss återvända till värt forna lif, då vi voro så lyckliga. Den ti den brukade du säga, att jag icke gjort dig ett ögonblicks sorg, och nu är jag för dig ett ämze till ständig bedröfvelse. Men det skall nu vara sista gången; au vill jag