Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

Af RMS TR RR SRA ON cerat, Uppriktig nog att begynna sin skrif velse med det erkännande, att han ick vågade iniåta sig på frågan om Saras verk samhet som vetenskapsman och historisl forskare, gick han straxt öfver till fråga! om den ande, som efter hans förmenand går igenom hans skrifter. Hr Sars hör heter det i detta märkvärdiga aktstycke till den positivistiska skolan. För denn: skola är historien en utveckling, väsentlig ; på grund af naturföratsättringar; till och j med det andliga lifvet påverkas af dessa ech I har dessa till vilkor; historien är oberoende Jaf Gud; kristendomen är, såsom en af de mest framstående författarne af denna skola l öppet utsäger, ett mörker, som i aderton Tårhundraden har legat tungt och tryckande öfver jorden; men nu har den unga tiden TIkommit med ljus och framtid för alla folk. Det är möjligt att hr Sars positivistieka uppfattning icke kommit tydligt fram i hans sista skrift, men jag tror att hvarje uppmärksam läsare skall kunna se den mellan raderna, den ligger på botten af hans bok, och dem omogne och oerfarne läsaren har insupit dess gift nnder en bländande form. Vikingatiden var Norges största tid; kri sterdomen var. då han kom, omöjlig att undgå. Härmed slutar anklagelseskriftens bevisade del. Återstoden upptages af all männa anmärkningar om det farliga i att bereda möjlighet för sådana åsigter att göra sig gällande vid universitetet, hänvisningar till att de engelska universiteten ännu forira den anglikanska kyrkans trosbekän nelse af sina lärare och till det glädjande faktam att det kjöbenhavnska universite tet icke har velat mottaga hr Brandes såsom lärare i ett fack, hvartill hans formella och vetenskapliga qvslifikationer voro obestridliga, samt slutar med en försäkran om att det är våra barn, vårt Jands ungdom och vår framtid, som vi nu hafva att värja. Saken kom nu före i stortinget, der man emellertid förmodligen måtte hafva missatröstat om att vinna anklang för någon anklagelse för kätteri, och der reservanterne derför uteslutande höllo sig till de först nämnda betänkligheterna och efter en kort debatt läto frågan gå till voteriog. Förslaget bifölls mot några få röster, och: nu återstod intet mer än den kungliga utuämningen. Här var nå en ny iastans, och äfven tili denna appellerade man medelst framdragande at den citerade skrifvelsen. Emellertid drog saken så ut på längden, att universitetets första hög tidedag efter ferierna, den sedvanliga årsfesten på instiltelsedagen den 2 September, när de unge studenterne högtidligen knäsättas af alma mater, var inne, utan att man hört något om att stortingets anslag hade ladt till någon åtgärd af regeringen. Med en nitälskan, gom mer syntes ingifven af budet att predika i tid och otid, än af allmänna prosaiska bevekelsegrunder, begagnade nu professor Lochman —som man hade varit nog oförsigtig att anmoda om att hålla festtalet med anlejning af dagens betydelse — tillfället att föredraga för de unge studenterna en utförligare bearbetning af sitt bref. Något namn nämndes visserligen ej uttryckligen, men fingervisningen var likväl så tydlig, att det knappt fans en bland tio af hans Ghörare, som, i det ögonblick har lempade festsalen, var i ovisshet i detta afseende, Vid sidan häraf föreföll talet såsom en så oförbehållsam krigsförklaring mot all sjelfständig vetenskaplig forskning, att väl knappast någonsin ett liknande tal blifvit hördt vid ett protestantiskt universitet. t Deri, liksom i den här ofvan återgifna skrifvelsen, var det i synnerhet positivismen, som var den stora skräckbilden. Visserligen mäste talaren medgifva att värt land hittills i n märklig grad varit fritt från denna olyckliga riktning, om han också icke kunde dölja att det fans vissa företeelser, som hade en positivistisk baksrund, t. ex. de af sista stortinget beslutna och af regeringen sanktionerade förändringarna i straffiagstiftningen. Men såge vi bort till grannianden, visade sig bilden icke så ljus, särskildt i Sverige, der den Boströmska filosofin har verkattill utbredning af rationalismens lära, förakt för den heli5a skrift och dess lärdomar — i mycket vida kretsar af den merintelligenta delen af det svenska samhället; och hvad Danmark ansår måste talaren hänvisa till denna riktnings innerliga, högst naturliga förbindelse med den yttersta venstern i politiken. Spörsmålet blef nu: huru skola vi värna oss mot letta? — och svaret blef — om det också 2j i tanken var nytt — likväl gifvet med en sällspord oförbehållsamhet: det var med hjelp af den — andliga karantänen. De stora andliga epidemierna påminna om vissa lekamliga sjukdomar. Det har funnits ti ler, då man ansett dessa senare för ound-: sängliga: vi kände icke deras orsaker, utan. rodde, att de kommo på vissa tider, i kraft M vissa lagar, eller åtminstone på ettsätt,) som var fullkomligt okändt. De framsteg, . äkarevetenskapen har gjort, hafva lärt att: let icke är så. Man vet nu, att de utgålrån bestämda smittämnen och att de föras mkring och spridas genom individer. När ri öfverflytta detta på andens område, stå ri framför grunddragen af en hygien, hvars värmaste föremål är att förebygga det andiga lifvets och literaturens infektion. I Jag har i det föregående väsentligen blott efererat och finner det äfven härvid tämigen öfverflödigt att tillfoga några ytterlivare betraktelser, ty reflektionerna göra sig jelfva. Här må blott tilläggas, att hr Sars itnämning till professor få dagar derefter gde rum. Jag kan dock icke sluta, utan tt fullständiga bilden med ännu ett litet rag. För: någon tid sedan innehöll ett eckoblad, som här i Norge spelar ungefär amma ral cm så Väktaren i Svariena an mm me FH f