Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

RR Nå väl då; det är en skuld, den jag ej tillåtes betala, och som derför tynger så mycket mera på mitt hjerta. Hon visste att han hade gissat till hennes mening, ty han drog hastigt bort sin hand. Var han mycket vred? Hon vågade icke upplyfta sina ögon, förrän hon talat till slat: v sJag vet att den förbindelse, hvari vi stå till er, aldrig kan återgäldas, vore det ock med mitt lit; Äfven det skulle jag anse som en gåfva af ringa värde emot Miriams; men om ni ville tillåta mig på hågot sätt bevisa, huru dyrbart hennes lif är för mig — om ni villegtillåta mig detnu mera, sedan vi blifvit så rika, så — så skulle detta gifva mig mod att ännu en gång vända mig till er, ty jag kan icke — ack! jag kan icke uthärda den tanken, att ni nu för alltid går och att vi kanske aldrig mera få återse er. Ruths röst hade blifvit allt lägre och slutligen var den knappt hörbar, Hon bale, under det hon sade de sista orden; upptagit ur fickan ett litet, försegladt konvolut och kastade en bedjande blick på det stränga, mörka ansigtet, som Du blef ännu strängare och mörkare, än hon någonsin förut sett det. — Lägg detta tillbaka i fickan, sade han med sträf och befallande röst. Jag trodde, ni kände mig nog, för att icke erbjuda mig det för andra gångea. Med Gudshjelphar jag räddat er systers lif, och ni säger sant nog, att pengar ej förmå gengälda en sådan förbindelse. Yttra således aldrig mera ett ord härom; gör ni det, så säger jag er och er syster på allvar farväl; men gör ni mig till viljes i detta fall, så anser jag mig icke endast från denna dag som er läkare, utan derjemte som er vän, till hvilken ni har att vända er vid hvarje tillfälle, då ni behöfver: en tjenst — ju oftare, dess :bättre.: