Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

jeltinnan i densamma besvärad. Under det jon förgäfves sökte uppfånga sin systers slick, mötte bön i stället Camerons, fäst å henne med ett deltagande allvar, som jasade blodet upp till hennes tinningar. Ehurn luth icke var af de unga qvinnor, som lätt odna, fans något i den djupa blicken från lenne mans mörkgrå ögon, som utöfvade en örun derligt stor makt öfver henne, de ögo en tycktes henne läsa i djupet af hennes jerta, aå att hon ibland befarade sig snart w0g ej hafva någon dess hemlighet i behåll. Snart! Ja, var ej detta hans sista besök? ätt vänligt ord, en handtryckning, och dok or James Cameron skulle kanske för alltid ära försvannen från deras krets. Afskelet från den gode läkaren låg tungt på hen1e8 sinne och gjorde henne måhända mera yst och förbehällsam än vanligt. Då han agit afsked och gick, följde hon-honom ned ör trappan och ut i den lilla trädgärden. Cameron tycktes icke observera henne och on fruktade, att han nu, som mången gång örut, skulle fara sin väg utan attse henne ler skänka henne ett ord; men då de hunlit till gårdsgrinden, vände han sig till ienne med ett lugnt leende, hvilket talade m, att han hela tiden Varit medvetande af lennes närvaro. Ni har något på sinnet, som oroar er; iväd är det? sade han och lade sin starka land med en befallande btbörd på Ruths xel. Jag! Hvad kommer er att tänka så? rågade hon bragt ur fattningen ock djupt odnande, ty åter kände hon, att den genomrängande blicken hvilade på henne. Jag tänker det icke; jag vet det Nihar ågonting på ert siune; bvad är det? Måste jag säga er det? Ja