Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

ALE CR NTA RIP OA man nästan frestas till att i det hela a ) blott en mer eller mindre medveten efter I härmning af den konservativa reaktion, son It, ex. i Frankrike burit sådana frukter son HI vallfärderna, de moderna underverken oci ropen på en gudomlig rättoch som derifrår äfven fortplantat sig tillandraland. Hura ledes det nu här skall gå bog oxs, om all i hop skall sluta på samma sätt gom de begynte, såsom ett kärt besvär förgäfves eller om man skall gå på med att ljunga mo vantron och materialismen, ända tills def verkligen lyckas att väcka den stora all I mänhetenz intresse för desga andra riktnin. gar — en möjlighet som väl låtsr tänka sig 1— detta är icke lätt att säga. För öfrigt synes den förra eventualiteten emellertid hafva största ntsigten för sig. Det är vis. gerligen så, att det äfven i Norge funnits tider, då rationalismen hade trängt tämligen långt in, och detta ingalunda blott i de högre klasserna, när presterne, i stället för syad och nåd, predikade om förbättringar i jordbruket och om måtta i dygd; då bönderne spekulerade öfver de svaga punkterna i bibelkonkordansen; och då mången upplyst borgersman tog farväl utaf verlden i en stämping, liknande den franske veten: skapsmanners, hvars sista suck, såsom bekant, ljöd: o Gud, i fall det finns någon Gud, tag rain själ, i fall jag har någon själl Men med denna riktning bröto i århundradets början den öfver hela landet vidt utbredda Haugianska rörelsen och det starka religiösa lif, som på dess grund utvecklade sig, på ett så algörande sätt, art det knappt låter tänka sig, att något dylikt ens kande kterkomma, åtminstone ej utan att jordmånen först genom en fullständig social och religiös revolution förberedts derför. Men man söker uu förgäfves efter hvarje förebad till en sådan. Det ligger nära för handen att tänka sig att för den, hvilken på rågot atstånd iakt tager de företeelser, som jag i detta bref önskat dröja vid, skola de synas mikroskopiskt swå och kuappt värda at. omtalas; ätminstone jämförda med ds motsvaraude roligiösa striderna i de större samhällena, Emellertid äro de likväl ett tidens tecken, och dertill kommer att detta nyaste exempel på ifver för den rena läran, som jag nu går att tala om, är bundet vid namn och förhållanden, som kanske skola förläna det ett nögot större intresse, Kort tid före slutet af innevarande års storting väcktes af ett antal af representa tionens mer framstående medlemmar ett förslag om ansläg till en extra ordinarie professorslön i norsk historia för E. Sars, af hvars Udsigt over Norges historie första bandet just då hade utkommit och väckt mycken. och förtjent uppmärksamhet, icke blott genom sin tilltalande form, utan äfven derför att författaren med stor talang sökte göra gällande en mer kontinuerlig, sammankängande uppfattning af vår äldre historia, än som egentligen varit möjligt för våra äldre historieskrifvare att gifva, under deras ihärdiga sysselsättning med, hvad man knade kalla, ett förberedande kritiskt rödjningsarbete. Att förslaget skulle röna motstånd från åtskilliga håll — der man också förut motsatt sig dylika anslag såsom lagstridiga ingrepp i konungamaktens rätt att tillsätta ämbeten — var något, som man på förhand kunde veta. Deremot måste det väcka någon öfverraskning, då det blef bekant, -att förslaget också bekämpades medelst invändningar af en vidt skiljaktig beskaffenhet, gående ut på intet mindre än att framställa vederbörande såsom en man, hvars religiöst-filosofiska åsigter voro af den mest förderfliga art, med ett ord, som en ren ulf, hvilken det vore alldeles oförsvarligt att släppa in i det fårahus, som kallas . universitetet. Striden inom det stortingsItskott, som fick saken till förberedande behandling och hvarest angreppet välvilligt öfvertagits af en man, som gjort sig mer . rälid för sin goda vilje, än för skarp tanke-l. sraft, var enligt de berättelser, som kommo . at bland allmänheten, mycket liflig och rik oå nöjsammea episoder. Säsom exempel derpå nå nämnas, då den välbekante Jaabek, som l: just var medlem af i fråga varande utskott, : sedan åklagaren utförligt hade bevisat att. len man, som man på detta sätt ville hedra : ned en professorsplats, var för det första : rationalist, för det andra materialist och : för det tredje positivist, helt torrt anmärkte, : stt en, som kunde vara så mycket på enl: sång, obestridligt måste vara en ovanligt : lugtig man. Hnufvudvapnet under denna egendomliga l strid var för öfrigt en skrifvelse från en Mt universitetets professorer till det akade-:! niska konsistoriet, hvari på samma grun: ler inlades en varning och en protest emot ! tt Sars, som allaredan i flefe år varit uni-: rersitets-stipendiat, ungefär motsvarande ad:; unkt vid de svenska universiteten, fortfor! L l j 1 Å 1 l tt qvarstå i en ställning, som öppnade wonom en nära möjlighet att med tiden öfrergå till en ordinarie professorsbeställving. örfattaren till denna skrifvelse, hvilken let, så väl på grund af dess offentliga ka: akter såsom ämbetsskrifvelse, som äfven ä grund af hvad senare sig tilldragit, icke kan vara någon indiskretion att omtala, var nedicine professor Lochman, en såsom lä are särdeles ansedd man, hvilken emellerid, då han för åtskilliga år sedan vid en ågot framskriden Blder sökte en tjenst vid i niversitetet, hade att kämpa mot häftigt !l notstånd till följd af sin heterodoxa stånd-l unkt i åtskilliga af läkarevetenskapens ls ufvuddogmer — så vidt jag erinrar mig i lr ynnerhöt angående sruittosamma sjukdomars le rofylax. Kättare på eget område, har han a mellertid på anära fält tillegnat sig en såld ast ortodoxi, att den nu dref honom attlv maka Reg Rn ER