Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

Tänk blott, huru mycken trefnad du nu kan erhälla. Och räkor och krabbor efter behag — eller huru, Ruth? Nu kunna vi bestå oss äfven krabbor, kunna vi icke det? Fomtio pund, upprepade Ruth, liksom hon hade svårt att rätt kunna fatta möjligheten af att ega en så stor rikedom. Ock det kostade mig så mycken anstränghing att erhålla fem! Men, stor sak! Jag vann på samma gång äfven något mera — något som man icke får för pengar; jag vann en vän, en ärlig och god vän, om också blott en slagtare. — Blott en slagtare! Äh, mins jag honom rätt, så är han den störste, den starkaste, ja, kolossalaste vän, vi någonsin kunna egav, sade Miriam och skrattade godt. Då läkaren, hvilken genom en biljett af Ruth blifvit underrättad om den lycka, som händt de båda fader. och moder-lösa systrarna, några dagar derefter kom för att göra sitt sista besök och lemna sin sista ordination, mättes han, ktminstone hos den ena af dem, af ett leende! lysande af innerlig glädje och belåtenhet. För första gången såg han nu, att Miriam var mycket vacker, och haft uttalade sin öfvertygelse, att de penningar, hvilka förmått verka en så ånderbar förändring, icke kunde vara en gåfva af någon vanlig dödlig menniska, utan säkert af en god fe. . Miriam, hvilken, då hon var frisk och lycklig, talade gerna och mycket, var den gom vid detta tillfälle förde ordet. Sedan hon tillräckligt afhandlat de förtjusande ämnena: räkor, hafsbrisen och musiken på esplanaden, började hon gifva doktorn en fullständig beskrifning öfver Ruths besök hos mr Morrison. Ju mera denna beskrifning roade honom, dess mera kände sig