Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 17 Sept. I Under den stillhet, som för ögonblicke jär rådande i den politiska verlden, är de I tydligt att uppmärksamheten mäste fäst: sig vid en serio företeelser, Bom ran kan I ske hittills lagt alt för litet märke till, mer som, om det kunde tänkas att de verkliger skulle lyckas göra sig gällande i någou större ntsträckning, onekligen kunde komma ati utöfva ott ganska väsentligt inflytande på hela folkets andliga lif. Jag syftar härmed på den rätt lifliga kamp, som i skrift och tal begynts mot en förment vantro., hvil ken icke blott framstä!les såsom en atgjord fiende till allt religiöst och moraliskt sinne, ntan hvari dessa motståndare ätvon tyckt sig finna en af hufvudorsakerna till. den på si sta åren så häftigt bekämpade samhällsupplössnde och auktoritets-nedrifvande poliviska liberalismen. Det kan vid första ögonkastet synas något öfverraskande, att man också här i Norge favnit det nödvändigt att öppna en sådan kamp. Man mä på det noggrannaste genomsöka den norska, literatären, ktminstone från de sista decennierna, så skall det dock vara omöjligt att anföra någon författare, i hvars skrifter till och med endast svaga antydnivgar till förnekelse af kri stendomen eller en materialistisk uppfattning ha sjort elx gällande. Det kan i detta afseende vara tillräckligt att påminna om sädara nam, som Welbaven, A. Manch, Ibsen och Björnsor för att framkalla tanken om en literatur, som till en del ganska omedelbart stält diktningen I det uppbyggligas jonst och såsom hvars gemensamma ideal — om också i något olika skiftningar — den gudhängifoa, sjelförcekande individua litsten öfrveralt framträder. Går man från poesien öfver till den vetenskapliga literaturen, möter man der ett icke mindre be atämdt, frän all irreligiozitet fritt drsg, com särskildt antager en egen uniformitet i ev dificiel teologi, om hvars vetenskapliga värde grundade tvifvel möjligen kunna framställas, men som icke lemnar något öfrigt att önska i fråga om att hålla de unge studerandena fria från hvarje beröring med den moderaa nedrifvande kritiken. Den reli iösa sidoriktning, som framträder i grundtigianismen och i Norge fött en icke ringa utbredning, intager visserligen i enstaka fall en något friare ställning; men det torde det oaktadt vara on känd sak, att den, så lärgi att stå tillbaka för, kanske snarare öfvergår deu officiella teologieni bortvisande a! allt, gom kan källas kritik, och i envist fastbängarnde vid en gång antigna meningar. I detta afseende torde uppmärksamhet böra fästas vid den strid, som fortfarande pågår mellan den officiella teclogion och grundtvigianismen, icke just derför att den i och för sig är synnerligen rik ph resultat, utan derför att dess fortvaro kanske är det starkaste bevis för att alls ioga rationalistiska teudenser ännu börjat att göra sig gällande i vårt andliga lif. Ty i och med detsamma som sädana framträdde, synes det nämligen vara fullkomligt säkert att de båda stridande partierna skulle låta all inbördes meningskiljaktighet fara och att särskjldt den officiella teologien skulle hafva ögat öppet för hvilken dyrbar allierad den egde i grundtvigianismens starka troskraft. Ett liknande förhållande, som i den origi nella poesien och vetenskapen. gör sig ock gällande i hvad som öfverflyttas från främmande literaturer, i det man, på ett enda, mycket blygsamt undantag när — nämligen en för 16 till 17 år sedan utkommen öfversättning af Carl Schwartz Den nyare 1yska teologiens historia, som då också gecast underkastades en ganska förfärlig behandling, och detta, märkeligt nog, just af n grundtvigian — knappt skall kunna anöra ett enda exempel på att något af de noderna fritänkarnes verk har öfversatts på vorska. Naturligtvis har man icke kuunat itfärda något införselförbud mot sådana verk 05 originalspråken; men jag tror icke att varken bokhandlare eller bibliotekskarlar skola motsäga mig, om jag påstår att i Norge söpes och läses mer literatur inom de minst voöpulära bland de exakta vetenskaperna än 4 författare, sädana som Baur, Strauss, Renan, Zeller m. fl. Det är icke häller vårt att öfvertyga sig om att så är för ;ållandet genom samtal med våra yngre studerande, särdeles teologerne. Man skall lå snart göra den erfarenheten, att deras kunskap om de vetenskapliga riktningar, som etecknas medelst namn sädana som de anörda, i nio fall af tio förskrifver sig från ;opulära genmälen och nästan aldrig rån studiet af den i fråga varande literauren sjelf, , Då det trots här berörda förhållanden på enare tiden tyckes hafva blifvit en modeak att deklamera mot ridens vantro, kan