Aftonbladet – 23 september 1874, sida 2

rock, men mot aftonen i siden, spetsar och juveler, nog bliztrande för att väcka hvarje dåraktigt hjertas afund i grannskapet. Det var i allmänhet mot aftnarne, som den eleganta vagnen, med de grå fullblodshästarna och betjenter i mörkt livr stannade utanför porten, och en herre, gammal nog att kunna varit damens farfar, steg ur och gick med smygande steg och blygselns rodnad på pannan in genom porten, liksom han ej haft den ringaste rättighet att komma in. Var det nu ban som kom för att göra ett af sina hemlighetsfulla besök? Nej, vagnen passerade förbi gathörnet, kom allt närmare och stannade vid n:r 3. Den oväntade gästen var doktor Cameron. Ehuru ej någon synnerlig favorit hos Miriam, som icke kunde förlåta honom, att han icke hade ögon för hennes verkligen ovanligt vackra utseende, var hon denna stund allt för tacksam för hvilket sällskap som helst, för att ej med värma helsa honom välkommen. Han satte sig ned, undersökte hennes puls, frågade efter Ruth, beundrade törnrosorna i trädgården, skref ett recept och steg upp för att gå. Ni har ju icke frågat mig huru jag mår, sade Miriam litet retligt, ty ehura hor hade en viss räddsla för den allvarsamme, högt ansedde läkaren, var hon i för hög grad ett bortskämdt barn, för att ej förråda sin förtrytelse. Derför att jag vet det utan att fråga. Säg då huru jag mår, och jag lofvar att ärligt erkänna, om ni har rätt. Ni känner er kraftlös och trött; ni är liknöjd, nedslagen — med ett ord, ur humör, mycket böjd att disputera med-edra bästa vänner, och slutligen längtar ni efter alla slags omöjligheter. Har jag rätt?