Aftonbladet – 23 september 1874, sida 2

SIR Hå, ALL UCL KUDUT Yala al IULIUBSO BUT deras status upptagen bland öfriga bankinrättningars. Om de icke, hvad vi för tillfället ej erinra osg, äro af sina reglementen lagda att insända månadsoch qvartalsrapporter, skulle de dock helt visst icke undandraga sig sådant, om de derom erhölle en påstötning. PR Times korrespondent i Paris meddelar i sitt senast hitkomnpa nummer en rätt pikant redogörelse för den konflikt, som på senare tiden uppstått mellan pring Charles af Canino och prins Napoleon Jeröme. Som bekant representerar den sistnämnde af dessa herrar den bonapartistiska radikalismen och den förre har på senare tiden börjat uppträda som målsman för den legitimistiska Napoleonismen, representerad af kejsarprinsen och hans höga fru moders. Genom språkröret af tvänne corsicanska tidningar öfvergjuta de bäda värda Napoleoniderna hvarandra med oqvädinsord och rikta mot hvarandra beskyllvingar, som utgöra nya och upplygande bidrag till denj: kolossala skandalkrönika, som kallas Napoleonismens historia, Tvisten erhöller ökadt intresse, derizenom att de båda parternas af-1 gelöjanden sprida ljus öfver den dunkla gåtan af bonapartisternes framgångar på senare tiden. Hertigens af Broglie moraliska regering erhåller sälunda genom grälet mellan herrarne Bonaparte en ny belysning och man börjar skymta klaven till denna beryktade msirelag, genom hvilken den kommunala sjelfständigheten i Frankrike träf-j fades af ett så ohyggligt äråpslag. Ätvenl Rouher, vice-kejsaren, får på btt betänkligt sätt sitta emellan, och kommer striden ännu ) någon tid att pågk på samma sätt kom hittills, skola snart kejsardömets koryfeer stå demaskerade i all sin brottslighet och uselhet. Med förutskickande at dessa anmärkningar meddela vi här Timeskorrespondentens ofvannämnda uppgats: Pays innehöll nyligen en besk artikel mot prins Napoleon, framkallad af en upp: sats i Patriote de la Corse, som anses för kans organ, och i hvilken Pays säger sig igenkänna hans incisiva, bitande och gif tira penna. Artikeln i Patriote är skarp och talangfullt skritvean. Den uppböjer prinsen på bekostnad af Rouher, som den jej sparar. Den förebvår honom hang flykt från genaten den 4 September, då det var hans pligt att stanna qvar i sin curuliska stol och afvakta barbarerne. Rouher, säger en, var kejsarens onda genius och han be röfvar un kejsarodömet alla sympatier. Hans impopularitet och tyngden af hans fel förstöra framtiden för den unge prinsen, som är oskyldig till så många olyckor. Napoleon TII:s förre minister tillvitas enl oerhörd förmätenhet och att ha öfvergifvit sin herre af sjelfvisk omtanke för sin egen säkerhet, dö hans tron ramlade och då hans lif kanske var i fara. Han kallas också kejsardömets. Palignac och den unge prinsens olycksbrivgande rådgifvare. Kort sagdt, han tilltygas af Patriote de la Corse på ett sätt, som borde hindra hapg bästa vänner från att känna igen honom, då de möta honom på gatan. Pays drager emeliertid upp honom ur den smuts, som han blifvit dragen ned uti, och söker trösta ho nom genom att förnärma hans politiske fi ende i detta utsökta språk och med den af all höflighst obesvärade kraft, hvarför denna tidning är beryktad. Han beskylles att vilja undantränga sin nevö och hans anklagelse mot Rouher att med opassande skyndsam het hafva öfvergifvit presidentstolen den 4 September besvaras dermed, att prinsen tillvitas foghet på slagfältet. Republikanerne klappa händerna öfver denna oenighet och dessa skandaler i det bonapartistiska lägret. Republique francaise framställer da båda prinsarne Charles och Napoleon Jeröme stridande om valmännens röster till generalrädet på Corsica och öfverhopande hvarandra med oqvädinsord i sina respektiva tidningar. Patriote höjer sin stämma för prins Napoleon och Echo i Ajaccio för prinsen at Canino. Affälling!s skriker den ena, äreskändarel! svarar den andra, och som bittra ord icke äro tillräckliga att till fredsställa de båda täflande kusinernas ilska, gå de ännu läsgre och angripa hvarandra på ett sätt, gom kan skada i sak. Prins Charles tillkännagifver i ett bre! till Pietri, att han ämnar framställa sig som kandidat vid de stondande valen för den corsikanekal kanton, som prins Napolsor nu representerar och af hvilken har hoppas bli omvald. Hen gör ingen direkt hänsyftving på sin kusin, som han ämnar slå ur brädet, men han betygar sin tillgifvenhet för sin familje hufvudman och gin djupa vördnad och tillgif-) venhet för sin älskade kejsares enka. Med! anledning deraf angriper Fatriote honom på det bittraste och tillkännagifver, att ofördröjligen komma satt offentliggöras handlingar, som skola visa att han och hans familj satt sig i olaglig besittning at en stor delaf kardinal Feschs förmögenhet, som blifvit tertamenterad till Ajaccio. Tidningen säger: Kardi-. nal Feschs tostamente skall offentliggöras i nästa veckai Patriote. Det ekall då blifva klart för alla, att staden Ajaccio blifvit. bokstafligen beröfvad sina rättigheter och kränkt i sina lagliga intressen af konung Josef och prinsarne af Canino, hans arfvingar. Detta är första resultatet af det skandalösa bärnadståg, som blifvit företaget af Rouher. Tvisten lofvar att blifva rik på afslöjanden och motständarve hatva redan börjat afgifva ofrivilliga bekännelser, hvilka undfallit dem istridons hetta. Patriote törebrår Rouher att hafva gifvit iorikesministern den orimliga makten att välja mairer utom municipalråden, och Echo svarar: En hvar vet, i hura bög grad mairelagen, vo terad af vära deputerade (ett votum, som hugnades med mycket bifall) varit till förmän för spridandet af det imperialistiska partists inflytande, emedan den åstadkom att de radikala maiterne aflägsnades och att de förre mairerne åter insattes i sina embeten. Lagen har, som en hvar vet, beröfvat de magogerne mer än en sten i deras fästning och mer än en tum af deras territorium. För att begagna Jules Favres ord — prins Jerömes nye bundsförvandt — denna lag var en verklig lycka för vår sak. Bekännelsen är öppenhjertig, för att icke säga oförsigtig, och skall näppeligen behaga hertigen af Broglie, som i sin fasa för republiken och i den tanken att kejsardömet blifvit träffadt för hårdt, åter insatte i sina embeten de väl dresserade lokala embets män, som afskodades 1870, Han trodde, att de af hat till radikalerne, som undanträngt dem, skulle understödja den konservativa styrelse, i spetsen för hvilken han stod. Men om de voro konservativa, voro de också imperialister, och det visade sig snart, att inga smekningar af hr de Broglie eller hans efterträdare förmådde hoa flertalet af dem utplåna deras gamla kärlek. Kejsardömet utöfvar en stor tjusningskraft på sina fonktionärer, och de bevara minnet af de härliva dacvar hvilka de honnas akola återvända — nr ra