Aftonbladet – 22 september 1874, sida 3

-j bevarade han sionelagets ödmjukhet och lofInadssättets renhet, i olikhet med så många af sina föregångare. Hans studier voro ej uteslutande teologiska; i filosofi, historia och naturkunskap var han väl bevandrad och saknade ej poetisk begåfning. Starkare än hans böjelee för vetenskap och konst var dock den häpgifvenhet, hvarmed han omfattade kyrkan; hon var hans tankars, hans omsorgers dyrbaraste föremål. Kyrkan är min verld, skref han i ett bref till en af sina vänner, ty hon är så uråldrig, så vidt famnande, så hög och stor, att jag liksom förlorar mig sjelf uti hennes omätlighet, Genom den noggranhet, hvarmed hon förenar allt, sammanpdrager hon alla årbundra-I den och allå orter i en enda punkt; genom den likformighet hon åvägabringar i alla menniskors tro, hopp och kärlek danar hon, så att säga, ex enda utvald, ty då man gifver akt på den fullständiga samstämmighet, som råder mellan alla Jesu Kristi sanna vänner, skullo man vilja säga, att det är blott en enda menniska, som b:der och bandlar.. För kyrkans oafvisliga behof af vär sentliga förbättringar hade han en öppen blick; de gängse vidskepliga föreställningsI sätten och bruken voro hozom motbjudarde; skulle man tro reliktillbedjarnes bedyranden, lyttrade han, så nödgades man antaga, att -lett helgon stundom haft minst tio hufvuden -Joch armar. Tvenne stöiastenar borde en -Igannskyldig katolik undvika: den ena, att tro för mycket, den andra, att tro för litet. Kyrkans ande kan och bör ej vara någon -lannan än den, som bodde hos Kristus sjelf -loch var den styrande kraften i hans lif, nämligen tålamodets, saktmodett, ödmjukhetens, rättrådighetens och försakelzens ande. Den kristna religionem, sade han, liknar, säsom all sannisg, himlshvalfvet, som på vissa tider tyckes vara förmörkadt, men hvars strålande ljus aldrig slocknar. En Idast den är rätt förtrogen med kristendoI mens ande, heter det i en af hans skrifter, som sjelf eger den rätta kärleken. Ty kristendomen är till sitt väsen ingenting annat än en uppenbarelse af den gudomliga kärlek, -som omfattar alla menniskor utan åtskilaad fill personen, och som icke vill syndarens död, men hans omvändelse och frälsning. Den, som visligen älskar kyrkan, sluter icke fred med vilfarelsen och slapp heten, men han låter sig ej-heller hänförss till ett skadelystet hat emot de felande, Ej till att förbanna är det tid, men till att förlåta (3 Non anathematum, sed venie est tem.pus), så lydde Clemens XIV:s valspråk. Det fans emellertid inom den katolska kyrkan en stridzduglig och med ötfverlägsen klokhet anförd skara, vid hvilkess bekämpande den förlåtande mildheten skullel varit ett allt för otjenligt vapen. Hade den nye påfven i början af sin regering sökt undvika eller tills vidare uppskjuta att gål: anfallsvis till väga emot jesuiterorden, så dröjde -det dock ej länge, innan han sig sigl. etäld inför ett afgörande antingen — eller: antingen svika de grundsatser, som han ve-l. lat göra till sin verksamhets ledstjernor, eller ock krig på lif och död med det i fräga varande betraktelsesättets oförsonliga motstån dare, Hans älsklingsplan var, såsom antyddes, kyrkans pånyttfödelse i öfverensstäm: melse med det varsamma framåtskridandets: fordringar, men framåtskridandet, friheten, den religiösa Upplysningon, dessa århundradets vägbrytande idker, kunde segra allenast, under förutsättnivg af jesuitismens fullstän, diga nederlag... För att inse, huru som det här oundvikligen mäste blifva fråga om ettl: val mellan i allo oförenliga och hvarandra; upphäfvande motsatser, må vi draga oss till minnes, hvilken den grundtanke är, som gifvit jesuiterorden dess förundrarsvärda uthållighet och fasthet. Grundtanken, som sammanhåller Jesn sällekap, är uttalad i det förmaringsrop till lärjungarne, en gägen lägger i den döende Loyolas mun: obedientia ceca!(blind lydnad!s) Lydånadens bud är dep berrskande lagen i josulterordens förfsttning. Denna författning företer, som bekant, ett aristokratiskt skapiynne så väl som ett demokratiskt: å ena sidan är rättig: heten att utse ordensgeneral samt hela lagatiftnivgen öfverlemnad Kt denaf do mert framstående medlemmarne sammansatta generalförzamlinges, under det att ä andra sidan hvarje jesuit kan svinga sig upp från den lägata graden till makters högsäte, Men författningens mest i ögonen fallande drag är ett moxarkiskt-militäriskt. Den forpe krigaren Ignatius Loyola ordnade det. af honom stiftade samfundet efter förebilden af ett kompani soldater, uppstäldt till strid emot fienden. Ovilkorlig subordinatior, Jydnad utan att rexonnera, är det företa och vigtigaste kliggandet för jesuiten, ek väl som för soldaten. Föreskriften i dess bokstafliga ordalydelse är denna: Hvar och en vare öfvertygad om att de, som lefva under lyd naden, böra låta sig af den gudomliga för synen genom sina förmän röras och styrag, som om de vore ett Ik, hvilket man kan bringa i hvad läge som helst och handtera på hvilket sätt som helst, eller liksom gubbens staf, som tjenar honom, som häller den i handen, hvarhelst och hurn gom helst han må bruka don.. Med outtröttlig ihärdighet inskärpes denna föreskrift i sällskapeta kounstituticner, i oriensgeneralernes rundzkrifvelser och i talrika af jesultor författade arbeten. Må de öfriga religiös samfunden öfverträffa oss utifastande, natt vak och annan eträngbot med hänsyn till föda och klädedrägt, zkritver Loyola isitt ryktbara bref tilljesuiterne i Portugal; oss tillkommer att på ett lysande sätt utmärka 0s3 framför bröderno genom uppoffrande af vår vilja och vårt omdöme. Lydnaden har, enligt Loyolas lära, trenne fullkomlighetsgrader; den första, då den lydande blott och bart fullgör de emottagna befallningarna, den andra, då Hau derjemte gör den befallandes vilja till sin, den tredje och fullkomligaste, dö han ej blott vill det samma gom förmannen, men äfven håller dennes alla tankar och afeigter för att vara sanna och rätta. Loyola varnar uttryckligen för benägenheten att pröfva, huru vida de styrandes bud öfverensstämma med rätt och pligt, emedan hvarje såden pröfning från de underordnades sida förminskar utförandets snabbhet och enorpgi. Man mäste, förklarade han, lifvas af en viss blind ktrå att lyda utan eftertanke, såsom Abraham, då han skulle offra sin son Isaak. — Här, I denra lydighet intill döden, eger jesuitigzmen sin styrkas lifsnerv, gom utgör egentliga förklaripgsgrunden till samfundets oerhörda makt och inflytarde. Allenastyrelse, oinskränkt välde i kyrkan och staten har varit jesuiterordens yttersta mål allt ifrån dess första uppträdande, och för att ernå det stora, har den slugt vetat af stå från det mindre. Inom orden afsäger sig den enskilde hvarje individuell öf: vertygelse, hvarje öpskan för egen del, för att säzom ett viljelöst redskap tjena samfundets aldrig öfvergitna hufvudsyfte. Kärlek och hat finnaz visserligen till äfven för jesuiten, men endast i hans egenskap af ordensmedlem; det är ordens intresten, tolkade af den ledande viljan, jesuitergeneralen, som egga hans lidelser och styra hand handlingar mat ntthaentitvm dt mil. sr AT Me,.s: 2 AR M Lb 0 fö MM CX MA —ÅA Mm RR LK —