Aftonbladet – 22 september 1874, sida 3

det känner endast Gud. Du, min älskling, stod äfven en gång så allena, och det är den tanken, som gör att mitt hjerta svider för de fattiga och värnlösa, när helst jag ser dem, Ingenting mäktar så mycket som kärleken väcka sympati, uppmjuka och humanizera en mans hjerta, Ser du hvad du har gjort? Nu måste du fullända ditt verk och alldeles förbyta din sträfva, björnlika äkta hälft till en mild menniskovän. Ack, det var sannt!s inföll Winifred ifrigt; detta erinrar mig om en gak, hvar om jag så mycket har önskat tsla med dig. — Har du försäkrat ditt lif, James? ; Hade James Camerors hand bållit en giftig orm, skulle han ej kunnat släppa den hastigare, och hela floder af varma känslor, så mycket djupare, emedan de så sällan väcktes, rusade tillbaka till hans hjerta. Hans ansigte mörknade, och den strängt forskande blick, han riktade på sin bustrus ausigto, skulle varit allt utom behaglig att möta. Men Winifred var för stundon så upptagen af sitt ämne, att hon hvarken observerade den ofrivilliga rörelsen eller den mörka blicken utan fortfor med sin vanliga hejdlösa tanklöshet: — Mrs Joyce har varit här (hustrun till en rivaliserande läkare), och hon bar talat så mycket härom. on säger att saken är af största vigt; hon påyrkade redan en vecka efter sitt giftermål, att mr Joyce skulle taga en lifassurans, och sade mig att jag framför allt annat borde utforska, om du-har gjort eh med, ty detta är en pligt, som hvarje man har emot sin hustra, särdeles en läkare, bvilken alltid riskerar så förskräckligt mycket, att ingen kan lita på varaktigheten af hans lif. Öch om nu nägot skulle inträffa — en sak gom alltid vore grufligt sorglig — skulle det ät