Aftonbladet – 21 september 1874, sida 3

sta upptagande riktade ett allvarsamtklander icke direkt äro ett vork af vår kungliga scen: regissör eller styrelsens möjligen befiatlig: literära rådgifvate. Dethar nämligen händ Runeberg, hvad som händt Shakspeare, at bar råkat ut för mästrande klåparefingra i sitt eget land. Det är den finska teatern literatör, den i öfrigt rätt förtjenstfulla F Berndtson, som i detta afseende förgripi sig. Men vår teaterstyrelse är derför icke utan skuy!d, för det den utan vidare svurit pt magisterns ord och låtit ett svenskt drame gå öfver scenen i en betänkligt stympac form. Hvad de båda nämnda Shakspeareskomedi orna angår, åtorgifvas de i allmänhet på et särdeles lyckligt sätt gch framkalla fortfa rande ett lifligt bifall. I synnerhetär dett: fallet med hr Fredrikson och fröken Åberg sågom Benediet och Beatrice i Mycket vä sen för ingenting. Vi måsto medgifva oss efter ett många gänger upprepadt åskådand af detta stycke ej vara glldeles på det klar: med afseende på huru vida den förres upp fattning är fullt riktig. Möjligen bör ho Benedict framträda en större naturfriskhet en starkare passion till och med, sedan hal blifvit rätt medveten om sina verkliga käns lor. Men hvad vi deremot med visshet kunn: säga, det är att hr Eredriksons Benedict sådan han nu uppfattat honom, är en konst företeelse af högst betydande rang. I sammanhang med vår ofvan uttalad önskan att Kungarae på Salamis måtte fi qvarstå på repertoiren för att gifvas en gång hvar eller hyar annan månad, vilja vi fram hålla det önskvärda deri, att den dramati ska scenen, lika väl som den lyriskå, egdi en delvis stående reperfoir af erkända konst verk. Ingen opera vågar någonsin lägg: ned sådana saker som Don Juan, Figaro Friskytten, Vilhelm Tell, Den stumma 5 näppeligen ens Robert eller Faust Da upptagas Btminstoae nägra gärger un der spelåret och, i fall det otroliga skull hända att de icke fylde salongen, skull man dock säkerligen hysa några betänklig heter mot att låta deras platser intagas a SR cd