Aftonbladet – 19 september 1874, sida 3

ETranskKning, vil underkastat tvanne IOP Icke länge sedan utkomna öfversättningar af ett, par till romanlitteraturen hörande arbeten. : Strödda underrättelser. Kyrka och skola. En nordisk mission i Ostindien. För nå gon tid sedan omnämnde vi en mission, som dansken Börregen och norrmannen Skrefsrud upprättat hos santalerne i Ostindien. I det af dr Kalkar utgifna Dansk Missionsblad redogöres nu något närmare för missionens uppkomst och verksamhet, och vi meddela här ett utdrag at berättelsen derom. Bland de bergfolk, som bebo de bengaliska höjderna, der väldiga berg med nedstörtande floder, jätteträd i urskogar, klängväxter af ofantlig höjd omvexla med hvarandra, har man — heter det i nämnda tidning — på de senare åren lärt känna Indiens urinvånare, hvilka möjligen ha flytt dit för de många eröfrare, som ha öfversvämmat Indien; der ha de bibehållit sina fornsägner, sin vidskepelse, sina fäderneseder, hvilka äro mycket olika andra hinduers. Till dessa stammar höra bil, kondi. kol och santal, möjligen tillhörande den dravidiska racen (beslägtad med turkar och mongoler). Santalerne voro tills nyligen halfvilda, intagna af den mörkaste vidskeplighet. Männen gå nästan nakna, qvinnorna äro mer klädda. Som de voro mycket fattiga, läto de locka sig att låna penningar af rike bengaler, som togo skamlösa räntor af dem; redan detta var nog för att uppreta dem. Dertill kom det förtryck, hvari de engelske tjenstemännen ofta höllo ett folk, hvars seder och bruk de icke kände. Detta var anledningen till santalernes uppror år 1855. Ofta i sitt betryck förorättade af de bengaliske åkerbrukarne, beslöto de hämnas; de öfverrumplade i stora skaror dalarne, mördande, brännande och sköflande allt hvad de kommo öfver. Väl kunde deickeemotstå de engelska vapnen; många blefvo ihjälslagna, många tillfångatagna och kastade i fångelse. Men de fleste flydde tillbaka till bergen på obanade stigar, der en europå icke kan följa dem; ty till och med deras byar ligga dolda i urskogarne, och man uj ptäcker dem icke förr, in man är inpå dem. an uppskattar invånarnes antal till flere hundra tusen. Bland dessa folkstammar är det, som P. V. Börresen och L. Skrefsrud ha börjat sin mission; de äro utgångna från den Gossnerska missionen i Berlin, men arbeta nu sjelfständigt. Hon kallar sig: Hinduisk mission (Indian home mission) hos santeerne. Ett bref från Börresen till dr Kalkar innehåller bland annat följande: När vi (Börresen och Skrefsrud) kommo hit för 7 år sedan, hade santalerne icke haft någon missionär på dessa trakter, och nu finnas der hundratals infödingar, som lofva och prisa Herren vår frälsare. I vårt tältläger ha vi våra lärjungar hos oss, flickor och gossar; de äro dock ej tillsammans annat än under gudstjensten; deras antal är 50; de äro icke alla små barn; bland dem finnas gifta män och qvinnor, och många fullvuxna män och flickor; de äro alla så när som på 7 kristna och i synnerhet göra flickorna oss mycken glädje. Tre års undervisving få alla, som vi upptaga, samt dessutom föda och kläder under tiden. Dagligen kommer folket till mig för att få böra Guds ord. Jag har låtit inhägna en plats, som begagnas både till kyrka och skolhus; der håller jag gudstjenst hvarje söndag, måndag och fredag för församlingen här och för alla kristne, som äro med oss; dessutom ha vi våra bönetimmar morgon och afton; hela dagen komma och gå santaler, och de medföra sina sjuka. Vi vandra från ställe till ställe, der en församling finnes, och stanna 8 eller 14 dagar på hvarje plate. Som ni frågar mig, till hvilken församing jag hör, vill jag svara derpå med några ord. Jag hör tillika med min kära hustru till len lutherska kyrkan, min dotter är döpt i Berin, två af mina barn, som äro födda här, äro löpta här; men när jag skall svara, till hvilket samfund våra santaler höra, så svarar jag, att le tillhöra intet. Det baptistiska missionssällskapet har visat oss mycken vänlighet och har rån början kommit vår mission till hjelp på let vi må kunna öfversätta eller, rättare sagdt, skrifva det santalska språkets grammatik, ordok och andra böcker, då detta språk icke har ågon skrift. Härför gifva de brodern Skrefsad 100 rupier i månaden, hvilket är ungefär ika mycket som 50 spd. När vi började detta urbete, förenade vi, Skrefsrud och jag, oss, efter utt ha lemnat det Gossnerska missionssällskaet, med en engelsk missionär, som hörde till let baptistiska sällskapet; viträffade honom, när ri sökte efter en plats i Santal-landet. Denne van bad oss alltjemt, att vi skulle förena oss ned honom, emedan han hade börjat arbeta Bland santalerne; vi betänkte detta noga, och å han tycktes vara en trogen kristen, ingingo i denna förening, dock först efter att ha fråat andra missionärer i Kalkutta till råds. Vi örjade då detta arbete på tre man hand och rjorde det till vår pligt att icke ha någonting tt skaffa med något sällskap. Den engelske issionären uppbar dock sin lön af sitt sällskap ; i hade en förmögenhet af omkring 700 rdlr danskt mynt), då reste vi omkring i landet för tt finna en passande plats; dessa resor gjorde i till fots utan tält; vi bodde i byarne hos sanalerne, och vårt hotell var ett öppet fähus; et är nu 8 år sedan, då funno vi ändtligen en lats. Det var en vild plats, men rundt omkring yn lade vi upp en hög med stenar, och vi tre öllo här ensamma en liten gudstjenst och kalade: stället Ebenezer; här bygde vi en liten ydda af grenar och löf och började vår större tation. Skrefsrud och jag erhöllo ingen lön f någon; jag bygde en stor station, ja, vi ygde två, vi ha icke spart våra egna krafter. lär jag murade och undervisade santalerne i etta, var Skrefsrud timmerman. På den tiden anns det ingen, som bekymrade sig: om oss; värtom kallade man oss narrar, derför att vi örjade arbeta detta sätt och till på köpet i n vildmark. Under vårt första år blef den enelske missionär, som var med oss, anfallen f en tiger, hvarigenom ban miste venstra arven, och hela hans kropp blef förfärligt sårad; .g var med honom, och genom ett Guds undererk blef hans lif räddadt. Fyra månader derter förlorade han sin hustru och två barn; an hade rest till Kalkutta med dem, och de ogo der. Nästa år dog Skrefsruds hustru i Ebenezer, min hustru var nära att dö, och krefsrud fick den farliga skogsfebern. Den enelske missionären blef rädd och lemnade oss enast... Då nu alla bekännelser hjelpa med ng bidrag, som jag sjelf insamlar, så ha vi nsett bäst att icke höra till någon af dem. Vi a en öfversättning af Luthers lilla katekes, krifven af Skrefsrud på Santalspråket, hvilken la kristne måste lära sig sig; naturligtvis unna de icke alla läsa, men de måste ändock ira sig den; deras lärare måste tala till dem j länge, att de kunna den utantill. Vi döpa ke deras små nyfödda barn... Orsaken dertill min sida är den, att jag ser, att en santalvr icke har någon makt öfver sina barn; hvad arnet vill, det gör det; om far eller mor säger ågonting derom, bryr barnet sig alls icke om et. Qvinnokönet hos detta folk står på en så ig grad, att man knapt kan tro det; och det r svårt för en kristen mor att höja sig deröfer, och det skall taga lång tid. Och nar vilsti e i vår lutherska kyrkohistoria, att det underfa e första 200 åren efter Kristus endast sällan af a ARTE TE KANE SALONEN a må a RP ER Ga oa kr rr HR Od 2 D Fr äg att förnya den fråga, han föregående dag fr ägrat att besvara, men James Cameron i ol