Aftonbladet – 19 september 1874, sida 3

väg att förnya den fråga, han föregående dag vägrat att besvara, men James Cameron lade ett finger på sina läppar och gaf henne ett tecken att följa bonom ut ur rummet. I förstugan dröjde han ett ögonblick, försjunken i djupa tankar, samt bad derefter om bläck och penna för att skrifva ett recepte Vill pi följa mig ned? Han gick med henne ned för trappan. De inträdde i ett rum utan gardiner ech matta, hvarest träbänkar, kartor på väggarna, griffteltaflor, skrifböcker och nötta skolböcker, hvilka ännu lågo qvar på det långa bordet, förtäljde sin egen och de båda värnlösa systrarnas historia. Doktor Cameron såg sig först omkring i rummet, och blieken fäste sig derefter medlidsamt på hans följeslagerskas ansigte; dess fasta, undergifna uttryck var honom nu förklaradt. Hårdt arbete under den förflutna tiden, sjukdom och förloradt arbete under den närvarande och — hvad i framtiden? Han skref receptet, men då hon ifrigt räckte ut sin hand derefter, höll han det qvar, Nej, jag måste erhålla någonting i utbyte häremot. Ni skall lofva mig att, då Grace lterkommer, lägga er till hvila några timmar. Miriam skall sakna mig, då hon vaknar. Hon skall icke vakna, Det är all anledning att förmoda, att hon skall gsofva tolf timmar, och vi måste bemöda oss att hennes sömn blir så ostörd som möjligt. Hurn glad jag då är attjag icke väckte henne, gado Ruth, till hälften till sig sjelf. Hon låg så stilla och dödsblek, med ett aå underligt, stelt uttryck i sitt ansigte, att jag erfor ett outsägligt begär att ropa hennes namn, blott för att förvissa mig om att kon ej var — död, Det sista ordet