Aftonbladet – 19 september 1874, sida 3

gestfall uppmärksamhet afbidada den kommande stunden. Men den febersjuka hjernan kunde ej hvila länge; snart började Miriam åter tala, ej Vildt som förut, men i sorgsna, afbrutna meningar, medan brännheta tårar, som ingen kärleksfull hand mäktade borttorka, långsamt rullade nedför hennes kinder. N 0O, Ruth, jag kan icke undervisa dem längre! — Jag förmår det ej; mitt hufvud värker så rysligt, och dessa siffror vilja ej hålla sig stilla; — de röra sig upp och ned; huru skall jag då kunna få summan att bli riktig? Hon förirrade sig nui en labyrint af siffror, begynnte em och om igen med pinsam ihärdighet samt ropade allt emellanåt på Ruth med klagande röst. Och hvar (gång svarade denna med ömma smekningar och lugnande ord, uttalade med en röst, så fast och hoppfull, att läkaren måste förvånas öfver hennes sjelfbeherskning, En gång såg han hennes kind bli ännu blekare, hennes läpp darra, men nästa ögonblick var hon Äter som förut. j Den kris, läkaren förntsagt, kom och gick förbi och Miriam lefde ännu; men då Cameron och Grace Ingles tidigt på morgonen lemnade rummet, hängde den sjukas lif på en så svag tråd, att de till hälften fruktade, att allt skulle Vara slut innan deras återkomst. 4 Denna gång gjorde Ruth inga frågor och läkaren var glad deröfver. Han lemnade henne sittande vid bädden, och på samma vis fann han henne vid sin återkomst några timmar senare; men en afgörande förändring hade inträffat med patienten, hvilken nu läg ien djup och lugn sömn. Ruth betraktade hans ansigte med spänd uppmärksamhet och såg honom le, Tyst smög hon sig till hans andra sida och var på