Aftonbladet – 19 september 1874, sida 3

sista, min enda! hviskade hon i ett utbrott af förtviflan, för stor att alldeles kunna beherrskas. Mitt allt! Mitt allt! Flon sänkte ansigtet mot täcket och bad Bter om kraft till att förmå utstå allt till det sista. Et ter slutad bön stod hon upp, gick till sitt arbete, och då Grace Ingles snart derpåanlände, kunde hon icke nog förvåna sig öfver den unga flickans nästan öfvermenskliga styrka och sjelfbeherskning, Nattens strid mellan lif och död. var, enligt hvad doktor Cameron förutsett, fruktansvärd: han, Grace och Ruth genomvakade den tillsammans. Emellanåt sökte han förmå den bleka, af långvarig vaka trötta systern att för ett par timmar söka hvila; han tillgrop äfven, för att inverka på henne, en af sina stränga befallningar; men en kärlek, sådan som Ruths, tål allt och lider allt och hona mötte både bön och befallning med det lugna, bestämda leende, mot hvilket ingen invändning var att göra. James Cameron måste beundra hennes milda fasthet; han skänkte äfven sitt stora bifall i egenskap af läkare åt det tysta, lugna aätt, hvarpå hon utförde hvad som borde ske. Behöfde han henne, stod hon vid hans sida, gissade till hans önskningar och utförde hans tillsägelser med en skyndsamhet och punktlighet, som han sällan funnit ens hos de första sjuksköterskor. Ej för ett ögonblick under denna pröfvande natt för lorade Ruth sin sjelfbeherskning och likväl var den febersjukas lidande svårt att bevitna. Först i den gråbleka dagningen, hvars djupa tystnad stördes af Miriams vilda prat under yrseln, sjörk den stackars patienten slutligen i tung, dödslik dvala, och en stunds lugn inträdde, medan det matta skenet från sjuklampan belyste de tronne vakande, hvilka bleka och med än