Aftonbladet – 18 september 1874, sida 3

hade varit färdig redan en half timme och nu kanske var förstörd. Och tänk blott en sådan lax! tillade hon med ett hos henne ovanligt drag af sjelfkänsla; en rarare tror jag verkligen att det skulle vara svårt att finna i vära egna höglandssjöar; men hvad är det nu värdt med den ! Glad att åter vara hemma och med en aptit, som blifvit stegrad af dagens mödor, kände sig Cameron alls icke hägad att tvista med Grace eller klandra laxen, och det sade han äfven sin gamla, trogna tjenarinna; men det är en lång väg mellan maten och munnen, och aldrig besannades det ordspråket bättre än i denna stund, ty doktorn hade knappt kommit in, förrän Mathews lemnade honom ett bref. Om jag får lof, sir, sade bejenten; ett ungt fruntimmer sökte er för en timme sedan och blef mycketiledset öfver att ni ännu icke var hemkommen. Jag bad henne vänta, emedan ni med säkerhet skulle komma hem till middagen, men derpå svarade hon: — Ack, nej, det är mig icke möjligt, och då skref hon i stället denna biljett. Jag är säker att hon var mycket orolig, ty hennes hand darrade så, att hon knappt kunde hålla i pennan. Långt förrän Mathews slutat sitt långdragna anförande, hade doktorn öppnat och läst brefvet. Det innehöll endast några ord — en bön, att han så snart som möjligt skulle komma på ett sjukbesök, och var undertecknadt: Ruth Edgestone. Säg till att vagnen icke far! Här tycks vara fråga om lif eller döds, sade han till Grace. Naturligtvis behöfver ej min hustru vänta att äta middag. Denna sista tillsägelse skedde blott för formens skull, Det skulle aldrig ha fallit