Aftonbladet – 18 september 1874, sida 3

Ides till verkliga koppblåsor, hvilka emelIlertid lika fort intorkade; efter 5 dagar var TI barnets sjukdom fullständigt öfverstånden. II denna familj hade emellertid alla dessa fått en utomordentligt grundlig behandling med kinin och karbolsyra. Sådana exempel skulle kunna mångfaldigas. I Sådana exempel bevisa ingenting, äfven om de mängfaldigas. Alla de vaccinerade utom en fingo smittkoppor, af hvilka blott Iden äldste gubben, som envisades mot all sjukbehandling, dog, men observeras torde, att han led af ett svårt lunglidande. Bevisar detta, att gubben dog derför att han icke intog kinin och karbolsyra? -:Jag kan åtminstone icke draga denna slutsats. De öfriga vaccinerade, som fingo sjukdomen, behandlades grundligt med kinin ech karbolsyra, och ingen af dem dog. Men det är väl att märka att kopporna i intet af dessa fall voro konfluenta, endast i ett voro de delvis sammanflytande. Sådana lindriga fall gå ju i allmänhet väl, äfven utan behandling. Att återigen skrifva den lindriga formen på behandlingens räkning är fullkomligt oberättigadt, i all synnerhet då patienterna varit vaecinerade, Förfar man på sådant sätt, då skall ju hvarje medel, som användes vid icke konfluenta koppor, synas vara kraftigt verksamt... Den ene vaccinerade var ännu fri från sjukdomen. Skulle detta tillskrifvas den profylaktiska behandlingen, så måste jag förklara detta vara fullt oberättigadt. Ty ständigt och jämt se vi personer i koppsjukas omedelbara omgifning undgå sjukdomen. Det är ingalunda någon lag att alla skola insjukna, som med koppsjuka komma i beröring, och särskildt vet man ej hvad skydd den här i fråga varande personen haft af vaccinationen. terstår således det icke vaccinerade barnet, som fick högst milda koppor, och huru kan hr N. tillskrifva detta behandlingen, då han sjelf i det ofvan citerade yttrandet erkänner, att sådana fall observerats före vaccinationens införande och att andra förhållanden eller anlag i vår kropp finnas, som åstadkomma, att somliga personer få kopporna lindrigare, fastän de ieke äro vaccinerade? Sådana fall äro icke så sällsynta, i synnerhet under barnaåldern, liksom förhällandet ock är med andra infektionssjukdomar, att den ene får ytterst svår sjukdom och den andre högst lindrig, och dessa fall åberopas vanligen at dem, som opponera sig mot vaccinationen, Vi se emellertid, huru vanskligt det är att vid smittkoppornas behandling draga slutsatser i afseende på nya medeis införande, och oförsvarligt torde det vara att utbasuna dessa 8, k. nya medel, då man icke har mera stöd för sina åsigter, än hvad hr Nyström framlagt. Farligast är hr Nyströms lofprisande af dessa medels profylaktiska förmåga, då många häraf förledas att i stället för vaccination eller revaccination -enda säkra skyddsmedlet — söka skydda sig genom dessa medels bruk, och dylika exempel lära ej saknats under nu varande koppepidemi. I sammanhang med det nu anförda kan jag ej underlåta fästa läkaresällskapets uppmärksamhet på hr Melanders bok Smittkopporna. Natur-medicinsk afhandling, ett arbete under all kritik och i högsta grad vådligt, då hr Melander uppträder .emot vaccinationen och boken sprides på flere häll å landsbygden. Man kan ej annat än beklaga att hr Melander fått sig upplåten vetenskapsakademiens hörsal för dylika irrlärors spridande; och den, som kan predika sådana läror, måste antingen vara alldeles okunnig om koppornas vådliga härjningar före vaccinationens införande, eller ock in: tagen af en blind egenkärlek för sina egna ofelbara hugskott. Det säges att hr M. har ett stort inflytande på en stor krets af liktänkande; men skulle vi upplefva flere på hvarandra följande koppepidemier, skall säkert denna krets af liktänkande sammansmälta till ett ringa fåtal. Hr 0. Sandahl: Hr 8. hade, liksom hr Bruzelius, flere gånger fått erfara att den af dr Melander utgifna förnuftsvidriga afhandlingen om smittkoppor hade hos patienter väckt fruktan för vaccinering samt föreställning att genom densamma andra sjukdomar bibringades den vaccinerade. Hr 8. ansåg denna Melanderska athandling så mycket vådligare, som densamma, efter hvad hr 8. tyckt sig förnimma, rönte ett visst medhåll äfven af personer, som borde förstå bättre, och som boken nu spriddes ien stor upplaga med kolportörer Kring alla landsändar samt onekligen skulle på ett för helsa och lif farligt sätt tjena till allmänhetens förvillande. Hr Törnblom yttrade: Af den grundliga utredning, som hr Keys anförande innehällit, framgår det klart, att endast den, som är fullständigt okunnig om allt, som på de sista åren framkommit i tal och skrift angående denna fråga, har kunnat tro på någon verksamhet mot smittkoppsprocessen hos de ifråga varande medlen, och, om man icke vill förutsätta några låga beräkningar, måste man beklaga lättsinnet hos den eller dem, som i offentligt tryck vågat framställa dessa medel såsom nära nog ofelbara. Då man emellertid icke inskränkt sig till påståendet att botemedel finnas mot smittkoppor, men äfven utan det ringaste skäl förkunnat för allmänhen tillvaron af skyddsmedel, d. v. s. sådana medel, som, tagna invärtes, skulle göra den, som begagnar dem, oemottaglig för smitta, så är ett sådant uppträdande icke endast beklagligt, utan det är fördöm ligt, ty derigenom kan lättroget folk, i förlitande på de s. k. skyddsmedlens kraft, komma att församma det enda tillförlitliga skyddsmedel vi ega, nämligen vacciaationen. Den, som sålunda med eller mot sin vilja förslappar intresset för vaccinationen, kan få flere menniskolif på sitt samvete, än detta rimligtvis borde kunna bära ut.n sjelfföre bråelser. Jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle yttra ännu ett par ord. Det är sorgligt att läkare uppträda så som vi sett, ännu vådligare för allmänna säkerheten torde emellertid den läkare vara, som uti folkskrifter och offentliga föredrag söker på de lösligaste grunder ingifva allmänheten misstro till vaccinationen, hvars infö rande jag anser vara den största triumf, me dicinen hittills vannit. Ty värr är det ena känd sak att en stor del af folket blindt tror på charlataner och fanatici, äfven om deras läror stå i strid med allt hvad forskningen upptäckt och erfarenheten bekräftat. Hr Lomm: Ehuru karbolsyrane giftiga mar blifvit omnämnda i läkaresällge0skay . -a gånger förut, villjag lik skapet redan ne... in vid förra samväl, med anledning ar u.. atora donanträdet nämnda varsamhet emov ra jer af detta medel, nu påpeka ett uti Schmiaw Jabrbiicher för i år meddeladt referat af de vt prof. P. Bert och dr Jolyet gjorda unlersökningar om karbolsyrans giftiga ver an. Karbolsyran är ett mycket farligt vift, hvarför experimentatorerne varna för de arliga förvexlingar, som lätt kunna ega um, då utspädda lösningar blifvit för in-lg rärtes begagnande ock koncentrerade förlk Itvärtes ik föreskrifna. I främsta rum-(t; aet sker karbolsyrans verkan, liksom stryk-la nata Hå rugmomärvan hvarg reflexratlighet li a cm Rek MA Bort brat ot be ert nt Hr Eke ft fal Kärr nt Brf rr mt fa åh. tr DR kt OR Ba VR Out ! me ED TO ku DO