Aftonbladet – 17 september 1874, sida 3

Article Image
ismå doser. Aldrig var jag i stånd att erhålla en tydligt märkbar förändring i svåra fall. Karbolsyran, hvilken hrr Chaufiard, Besnier och Dåclat så mycket loforda, har jag i stora och i små doser invärtes och i form af subkutana injektioner försökt på många sjuka. Resultatet var noll. Utvärtes har den visserligen gjort mig rätt goda tjen ster till desinfektion af kroppen och för tuschering af svalgaffektioner. Jag måste derför uttala min mening sålunda, att för närvarande intet medel är kändt, som förmår kupera smittkopp-processen eller ens med någon framgång bekämpa den. Att det ej ges något invärtes profylacticum har jag redan förut framhållit, men att Jett utmärkt yttre preservativmedel at förträfflig, om ock icke absolut, verksamhet Jfinnes, nämligen vaccinationen, det står, såI som jag tror, hos alla läkare, hvilka förstå jatt tänka logiskt och utan förutfattade meningar samt att tyda iakttagelser, orubbliIgen fast. Måtte man ändtligen upphöra I med att för vaccinationens motståndare för tusende gången demonstrera dess värde och i stället med ifver vara betänkt på att anställa omfatttande och exakta undersökninIgar öfver de ympningsmetoderna ännu vidlådande brister och vissa möjligen förekommande oangenäma tillfälligheter vid ympningen. Med utmärkt aktning Er tillgifne Heinrich Auspitz. Dr Hayems bref är af följande innehåll: Min käre och högaktade hr medbroder. Ni kan deraf inhemta, att Paris sjukhusläkare aldrig hyst en tanke på att betrakta karbolsyran såsom ett preservativ mot kopporna. Vårt sunda förstånd, såsom praktiska läkare, skall alltid skydda oss mot en sådan irrmening, Det enda profylaktiska medlet är sedan Jenners tid vaccinationen, och det är till bruket af revaccinationen i största möjliga utsträckning, som de franska läkarne tagit sin tillflykt för att skydda vårt folk mot sjukdomen, — — — — — — — Jag kan tillägga, hvad användningen af kinasgaltet angår, att ingen klinisk iakttagolse har blifvit offentliggjord till stöd för hr Cozes plståenden; hans åsigter betraktas såsom enbart teoretiska, — — — — — Det synes mig, som om det icke vore af synnerlig nytta att förlora sin tid, då det gäller isynnerhet: en så svår epidemi och en så mördande sjukdom som kopporna, med att diskutera värdet af sådana obetydliga medel, och hvilkas verksamhet är lika tvif velaktig som inskränkt. Man måste framför allt taga sin tillflykt till och öfverallt utföra revaccination med menniskovaccin, så färsk som möjligt, och, så mycket man kan, isolera de koppajuke, som äro de förnämste förmedlarne af sjukdomens spridning. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att mina kunskapsrike embetsbröder i Svenska läkaresällskapet äro lika så upplysta som vi i denna fråga, och att de skola veta skydda den befolkning, hvars helsovård är dem anförtrodd, mot charlataners bedröfliga anfäktelser, Gör, min högtärade embetsbroder, af detta mitt bref hvilket bruk, som ni anser lämpligt, och mottag uttrycket af min synnerliga högaktning. Eder särdeles tillgitne I I Maj 1874. G. Hayem. Dessa bref, mine herrar, torde ej behöfva några slags förklaringar. Och härmed lemna vi ordet åt andra. Allt för länge hafva vi måhända tagit eder tid och edert tålamod i anspråk. Men det sätt, :! på hvilket frågan förut i vår offentliga press : behandlats, har nödgat os till en under an-l: dra förhållanden mindre bohöflig vidlyftighet, Det var en nödvändighet att blotta halten af ett skrifsätt, som lyckligtvis inom vår aktade kår hör till de största gällsyntheterna. Humbug och charlataneri ha i allmänhet ej hos oss funnit trefnad. Det är af största vigt och betydelse för läkarekonsten och för läkarne sjelfva i vårt land, att den goda anda och den höga uppfattning af läkarens kall, som hittills hos oss varit rådande, ej må gå förlorade eller gifvas till spillo. I diskussionen yttrade sig vidare hrr Engdahl, O. Sandahl, Ljunggren, Lamm, Bruzelius och Ödmansson. Hr Engdahl, som vistats i Dublin under en tid af den der herrskande koppfarsoten, som med 12—15,000 sjukdomsfall hade hemsökt denna stads 250,000 invånare, redogjorde för öfverläggningen i dervarande medicinska sällskap om koppornas behandling. Dr Foot, läkare vid Meath-sjukhuset, hade af den mest energiska antiseptiska behandling (karbolsyra, sulfo-karbolater, svafvelsyrlighet) fått en mortalitet af 36 proc. Drne Grimshaw och Hayden voro emot denna behandling. Dr Lyons gat en utförlig framställning om 611 fall på Hardwicke-sjukhuset, Rörande behandlingen yttrade han: Ingen drog har efter mitt omdöme något tydligt företräde framför någon annan. Dr Foot hade derefter yttrat i ett bref att han blifvit besviken i sina förhoppningar om den antiseptiska behandlingen. Äfven i Cork hade man icke funnit någon fördel af antiseptisk behandling, Till: förmån för användningen af långvariga varma bad omtalades några fall. Hr 0. Sandahl: Hr S. anförde följande med särskildt afseende på den våda, som kan ligga i användandet af karbolsyra såsom skyddsmedel mot smittkoppor. Det var i början af 1860-talet som man började gifva karbolsyra invärtes. Boboeuf varnar redan 1866 för ett ovarsamt bruk af karbolsyra, under anförande af fall med förgiftningssymptom, uppkomna genom lokal användning och ingnidning af detta ämne. Ferber AA cs 00 he RR AA,

17 september 1874, sida 3

Thumbnail