Aftonbladet – 17 september 1874, sida 2

TVINGAS TREVUSIEEg ÖS EPARISELMG DERE SAMER f AUSRS banlängd, eller hvad som erfordrades för innevarande års arbeten. Någon fara att dröja med inköp af dessa skenor fans så-l ledes icke, och om med detta köp dröjts till sommaren, då skenorna fallit till 8 pr ton och i alla händelser kunnat levereras före seglationens slut, så hade, utom räntan på inköpssumman, härigenom inbesparats flere hundra tusen kronor. Vi bafva visserligen hört sägas, att orsaken till det höga priset på dessa skenor var, att hrr Tiden Nordenfelt skulle taga aktier såsom liqvid för ett större belopp, men då man vet att Stockholms hrr stadsfullmäktige bland vilkoren för 5 millioners) räntegarantien bland annat föreskrifvit, att blott aktiekapitalet 3 millioner kronor skulle vara tecknadt och 10 procent inbetalda, så förefaller det underligt att aktier lemnats i liqvid, och om gå skett, hvem dessa aktier tillhört. Vi hafva anfört endast detta exempel, men kunna när som hälst visa, att genom ändringar i den plan för jernvägsbyggnaden, som legat till grund för bolagets bildande, och som blifvit granskad och godkänd af styrelsen för allmänna vägoch vattenbyggnader,; hvilka ändringar således icke kunna anses nödvändiga, samt genom mindre välbetänkta förvaltningsåtgärder jernvägens anläggningskostnad ökats med mera än 1!a million kronor. Med obegränsade penningtillgångar, eller med någon utsigt att kunna anskaffa de medel, som erferdrades för betäckande af de ökade utgifterna för dessa ändringar, hade styrelsens åtgärder kunnat ursäktas, men då ingen kunnat uppgifva något medel till bristens betäckande, voro de oförlåtliga. Vi öfvergå nu till Stockholms drätselnämnds utlåtande, med anledning af jernvägsstyrelsens skrifvelse om utbyte af räntegarantien mot aktieteckning, och hälla oss tills vidare endast till frågan om den nu under byggnad varande banan från Stockholm till Köping och Engelsberg. Uti detta utlåtande — ett praktstycke i naivetet — antager rämnden först, att jernvägen icke skall lemna någon behållning eller af bolaget kunna fullbordas, och kommer till det resultat, att stadens förlust genom räntegarantien på det nuvarande 5 mil lioners obligationslänet skulle blifva större än genom aktieteckning, samt tillstyrker sålunda aktieteckningen, så väl på denna grund, som af det skäl, att det icke kan vara meå stadens fördel förenligt alt kasta sig in i en äfventyrlig och vidlyftig jernvågsförvaltning; men uttalar slntiigen, sedan nämnden sålunda Jyckats öfvertyga sig om att ränte: garantien är sämre än aktieteckning, den förhoppning att det är all anledning antaga att banan skall bära sig väl. På detta lättvindiga och för egen tillfredsställelse behändiga sätt tillstyrker drätselnämnden, utan vidare utredning af konseqvenserna, Stockholms stadsfullmäktige att inveckla kommunen uti jernvägens affärer på just det äfventyrliga sätt, som den ansett oförenligt med stadens fördel. Ty huru ställer sig frågan i verkligheten och betraktad utan biafsigter? Om jernvägen enligt wtyrelsens beräkningar och hrr nämndemäns ksigter, då det gäller aktieteckning, skulle bära sina utgifter för trafiken och underhållet och derutöfver lemna så stor nettobehållning som annuiteten på 5-millioners-lånet (och ingen lärer ens betvifla att icke en nära 18 mil lång jernväg skulle lemna 300,000 kronor i behåll), så riskerar staden ingenting med sin räntegaranti, utan har endast, i enlighet med den framställning, som af bolaget gjordes, och de åsigter, som inom stadsfullmäktige uttalades, då denna räntegaranti beviljades, genom sin kredit understödt ett allmännyttigt företag; och skulle bolaget, genom att bygga banan på ett kostsammare sätt, än som är nödvändigt, icke kunna fullborda densamma, så har ju staden till undvikande af förluster på räntegarantien, förbehbllit sig att öfvertagajernvägen, och borde, om så skulle blifva förhållandet, lätt kunna öfverlåta affären på ett nytt bolag som finge det utförda arbetet och materielen för intet, och endast hade att fullborda hvad som återstode, Det är visserligen antagligt, att ett sådant nytt bolag skulle betinga sig företrädesrätt af banans nettobehållning till skälig ränteafkomst å det kapital, som bolaget behöfde i företaget insätta, d. Vv. s. cirka 4,000,000 kronor, men staden borde naturligtvis å sin sida förbehålla sig att hvad banan derutöfver kunde inbringa skulle användas till ersättning för hvad staden kunde komma att på grund af sin räntegaranti ntgifva; och det är lätt att genom beräkningar visa, att affären skulle slå sig synnerligen dåligt ut, om icke stadens förlust på detta sätt skulle blifva mindre eller ktminstone icke rimligtvis större än den, som sannolikt skulle drabba staden genom att inlåta sig På den föreslagna aktieteckniagen. Det bör nämligen härvid ihbågkommas att staden då vore intresserad i em bana, som stode endast till 9,000,000 kronor, emedan de nuvarande aktieegarnes tillskjutna 3,000,000 vore för dem förlorade, under det enligt bolagets af nämnden tillstyrkta plan staden blefve oprioriterad aktieegare i en bana, gom kostade, med kapitalrabattförluster, närmare 13 millioner. Dertill komme den alldeles oskattbåra fördelen, att man blefve qvitt den, lindrigast sagdt, extravaganta styrelse, som hittills ledt bulagets affärer och om den ledande principen — eller; om man så vill, den ledande personen — inom detsamma fortfarande blir densamme, säkert icke skulle underlåta att inveckla detsamma i nya äfventyrligheter, så vida staden genom en aktieteckning gåfve en ny utångspunkt för vigilansen. Vi hafva hört invändas att det icke skulle vara Stockholm värdigt att på detta sätt låta jernvägsbolaget gå under, och vi skulle gilla en sådan åsigt, om det hade varit staden, som föranledt bolagetatt anlägga jernvägen, och om staden hade någon fördel af bolagets undergång, hvilket icke är förhållandet. . Men vi vilja, innan vi för denna gång sinta, betrakta saken från en annan sida. Enligt styrelsens senaste uppgift skulle jernvägen från Stockholm till Köping och Engelsberg, utom kostnaden för upptagande af ett nytt obligationslån komma att kosta