Aftonbladet – 15 september 1874, sida 3

intet. Men detta fick hon ej ännu säga honom. Eno gång — ja, en gäng skulle Cyril bli en stor man; då skulle han bedja om hennes ÄG och då skulle hon få säga honom alli! g FOLPTR KAPITLET. Luften var ljuf och halfklar af solrök; hafvet var lungt som en liten insjö; men per. soner finnas hvilka icke kunna förlita si på hafvet och alla qvinliga passagerare på Royal Victoria hade redan tagit sina kojer I hesittning — alla tom en, Hon, som var en ovanligt korpolent dam, fann det ntan tylfvel beqvämare att sitta än att ligga och behöll derför sin första ställning med en trubbnosig Blenheimhund i sitt knä, Fn gill hvissling och hastiga steg på däck förtäljde att det fraktade reket — afresans stund var inne, då salongsdärren åter öppnades och en herre med en dam in: trädde. Den förstnämde, ex reslig, mager herre med starka drag, boyärdigades icke med synnerlig uppmärksamhet; så mycket mera den unga damen. Hon var liten och fin och skulle nästan kunnat anses som ett barn, om det ej varit för den utomardeptliga glegansen j hennes toilett i half sorg. Hvilken förtjusande hatt! hviskade de närvarande damerna, och under den samma framböljade en massa gulbrunt hår, kammadt efter det mest ovanliga mod eller, rättare sagdt, icke kammadt alls, ty det låg i lösa vågor oeh lockar öfver pannan och ögonen, drog sig derefter liksom af sjelfsvåld tillbaka öfver öronen och rullade sig slutligen tillhopa i nacken i en knut. Hennes följeslagare kastade en snabb och forskande blick öfver salongen, och äfven den unga damens stora, blå ögon irrade