Aftonbladet – 15 september 1874, sida 3

liga i den närvarande stunden, för att myc: ket sysselsätta sig med det förflutna eller det tillkommande, sutto.de — han vid hen nes fötter och med hufvadeti hennes knä — på den med rosor öfverväxta förstagugvisten! och Cyril sade henne huru nöjd han kände sig öfver att vara hemma, huru i dubbelt mätt kärt allting var efter detta Ars frånvaro, —hura ofta han drömt om denna stund, då han känt sig trött, modlös och hans förhoppningar blifvit svikna, och alltid hade dett Srömmen återgifvit hans hjerta nytt hopp och ny.r mod, Til sade henne också, — ty till Mary yttrauc na allt hvad han tänkte och kände — att intet stäuc kunde någonsin för honom kännas som ett hem, så vida hon ej var der och att han ofta, ofta hade Jäsgtat efter henne, i sitt mörka, otrefliga rum, dit ingen solstråle någonsin trängde in. Och medan den unge mannen satt vid hennes fötter, hvilade sitt hufvud mot hennes knä, med drömmande blick betraktade afto nens skyar, hvilka i guldglans skredo maje stätiskt fram. vid-den vestra horisonten, och hviskade dessa ljätva ord, log Mary, lyssnade, rodnade och svarade på sitt enkla sätt, att hön saknat honom mycket och att alla i hemmet hade räknat dagarna till hans äterkomst. Då hon böjde sig ned och blickade i hans ansigte, greps hon af en längtan, halft smärtsam, halft ljuf, att han ännu skulle vara den forna skolgossen och Hon den lilla flickan, på det hon måtte få lägga sina armar kring hans hals och kyssa honom och säga huru kär han för henne var. Hon ville säga honom sin djupa längtan att lemna allt — allt som icke var hans och följa honom, hvart — det qvittade henne lika, i glädje eller sorg, rikedom eller brist, i lif eller död; hennes kärlek frågade härefter