Aftonbladet – 15 september 1874, sida 3

männen och amerikanerne ha ett motsvarigt tecken för sitt pound sterling och sin dollar. Vårt B förvandlar amerikanen till för dollar och engelsmannen till för guinea eller pound sterling. Karakteristiska för alla tre och för många andra äro de båda räta strecken öch ormslingan, hvilken hos det engelska tager en mer Ag riktning och gifver tecknet utseendet af ett L. Dessa tecken skrifvas och ha varit skrifna dagligen millioner gånger i verldens alla städer och landsbygder, så långt som solen skiner och menniskorna tänka och handla; i alla skoloch räkenskapsböcker, i Tyrus och Sidon, i Jerusalem, Karthago, i Babylon och Ninive, i Athen och Rom, i London, Newyork, Berlin, Paris, Petersburg, Peking, Yokohama, Lima och San Francisco — gälde och gäller denna ormslinga med dubbla streck såsom ett värdetecken. Och ändock visste eller veta kanske få af alla de otaliga folk, som dagligen på embetets vägnar eller i affärer begagnade och begagna detta tecken, hvarifrån det förskrifver sig och hvilken betydelse det ursprungligen har haft. Till och med för dem, som bygde Tyrus och Kartago och betraktade detta tecken såsom en symbol för Herkules stoder, ad. hvilka hafvet slingrar sig likt den lernäiska hydran, och kallade det derefter, till och med för dem var dess ursprung doldt i forntidens mörker likasom för deras efterkommande, som nu lefva och andas 3000 år senare. Enligt sagan seglade Melcurthus, en tyrisk Columbus, genom Herkules port (Gibraltars sund), hvilken An tänkte sig såsom ingången till underjorden, och han sökte och: fann fabelön Atlantis, det nuvarande England. På andra sidan om sundet uppförde han två stoder, och i senare tider bygdes der ett tempel åt Herkules. Alla fartyg, som seglade förbi Herkules port, vare sig för att bemta tenn från Wales eller bernsten från Östersjöns kuster, lade i land der och lemnade ett offer åt Herkules; och slutligen blef templet så rikt, att stenstoderna utbyttes mot metallstoder. Den romerske konsthistorikern Flavius Filostratus fann ännu i det 3:dje århundradet efter Kristi födelse templet i full glans. Stoderna voro af silfver och guld och sågo ut som två stora, med kedjor sammanbundna smidesstäd. Kedjorna voro en symbol af hafvet, som icke åtskiljer, utan sammanbiöder länderna och genom sjöfarten anskaffar gyllne skatter. Inskrifterna på dem skulle Herules sjelf ha skrifvit i Parkernas hus, och de skulle ha kraft att hejda jordens och hafvets, Jupiters och Neptunus strider med hvarandra. Men ingen kunde tyda dem. Omkring dessa sammanbundna stoder uppkom den rika staden Cadiz, som tog stoderna till sin symbol eller vapenmärke. ed denna symbol blefvo mynten präglade, vapnen prydda, bref förseglade, och sålunda gick den ut öfver hela vida verlden. Då nu den spanske konung Carl sedermera blef kejsare i Tyskland, förde han dit soldater och penningar likasom förut till Holland ; och dessa Ponina gingo under namn af Colonnato (at colonna pelare); och colonnato blef också namnet på ett mynt, som hanseaterne satte i omlopp ända från Bergen till Venedig. Dessa mynt, som hufvudsakligen präglades i 8evilla, blefvo i räkenskaper och handelsböcker ere med sitt prägelmärke, d. v. s. med bilden af två omslingade stoder. Carl V gjorde likväl blott såsom annat förståndigt folk, han lämpade sig efter gammalt bruk; ty mynt med de båda stoderna hade varit gångbara sedan urminnes tider. Tyrusmannen Melcurthus, som bygde stoderna vid Cadiz, gjorde likväl ingenting nytt. I hans hemort var det brukligt att La sådana stoder till tecken af vänskaplig handelsförbindelse och fredlig bosättning. Och fenicierne, som voro den tidens förnämsta handelsfolk, om också icke de förste, som slogo mynt, hade derför också satt stodmärket på sina öfverallt spridda mynt. Äfven den stora handelsstaden Venedig upptog det; dess guldsmedsskrå begagnade det att beteckna en silfver. Och under korstågen blef detta tecken öfverallt upptaget såsom värdeoch vigt-tecken och utträngde i England till och med det gamla romerska L (libra pondo ett skålpunds vigt) ungefär på Benvenuto Cellinis tid, då man skilde det FM venetianska eller östra (easterling) pundet från det gamla genom att lägga de båda stodernas tecken till L; men småningom sammansmälte dessa tecken till det nu brukliga engelska f, der midtstrecket och det nedersta strecket påminna om stoderna. Att skålpundtecknet trängde sig in hos amerikanerne likasom hos spaniorerne, är lätt att förstå, då spaniorerne till sin egen olycka efter upptäckten af Amerikas guldoch silfvergrufvor fingo handeln med guld och silfver i sina händer. Slå vi nu upp i bibeln, finna vi äfven der stoder nämnda, hvilka Heram från Tyrus på konung Salomos beställning uppförde på ömse sidor om tempeldörren, der de stodo såsom en symbol af den molnoch eldstod, som hade åtföljt judarne vid deras uttåg ur Egypten. Iandra konungaboken, kap. 8, finna vi dessa stoder, som Heram bygde åt judarne, utförligt beskrifna. Tyrus hade redan i 200 år varit en blomstrande stad, när judarne ännu likasom Jakob bodde i tält och lefde se nomader af boskapsskötsel. Deras tabernakel var också endast ett tält. TempelbyRemrara från Tyrus följde blott den gamla indogermaniska traditionen, när han efter udarnes invandring till Judaland elda de åda stoderna till tecken af deras fredliga och fasta bosättning der. Ätven i ariernes heliga bok Veda, hvilken antages vara ett par tusen år äldre än judarnes, skola hänsyftningar finnas på Guds uppenbarelse i vattnet och elden genom regn och solsken, och dessas symboliska beteckning genom två stoder. I Veda-sångerna står: Der nu det väldiga vattenmolnet gick och der det strödde sin säd och antände elden, der var han, som är alla gudars lif.Och man har skäl att tro, att samma in(pemanlera symbol kan spåras i myten om de två Dioskurerne, Kastor och Pollux. De voro nämligen sinnebilder af dagen och natten; och de voro tillika sjömännens och de resandes skyddagudar. Hvad under då, att man reste ett min nesmärke åt dem, när mån hade uppnått hamnen eller kommit hem från en resa! Samma myt och samma plägsed att uppföra ett par stoder eller pelare finna vi äfven hos våra förfäder, nordens fenicier, såsom man har kallat dem. Alldeles som i Sparta, der raan reste två med hvarandra sammanbundna pelare åt Dioskurerne, men blott försåg den ena med ett skuret hufvud, var äfven bruket i Norge. Åtmiostone heter det i Eyrbygiasaga, att Thors bild var utskuren på den ena af de öndvegessuler, som stodo i templet på Mosterön, Re samle norrmännen uppförde sådana pelare till ära är Odens gön Thor, tordönsguden, som med sin Mjolner tågar omkring och utför bedrifter, likasom den träl Jupiters son Herkules med sin klubba. Från jorden, Rå en tysk tolkare af våra myter, stiger den solfödde äcingaaen. åskguden, och sänder regn och eld. Tent r reste norrmännen He pelare åt hobom, en till höger och n till våhstdr om högsätet, der husbonden satt. Dessa. betraktades såsom det heligaste i huset, och de medtogos, när slägten utvandrade. IA a 3 det ved 8 Kr de Er män, spm lemnade Norge för att slå sig ne Island, att de kastade fddvegestulerne högsätespelarne) öfver bord, när de ng Island i sigte, och derpå valde sin bostad, der dessa drefvo i land. Så gjorde Ingolv, den förste norrman, som för 1000 år sedan tog fast bostad på Island. Om landnamsmannen Björn Ketilson från So 4 hotor åt, 301 Ad ÅS GL Al EGR pA ang fång sina u essyler ha drutvit i lan en LR j Mög det kotom. om om bostad var utpekad åt honom der. Landnamsmannen Tord Hrappsson hade redan i 10 eller 15 år bott på östra sidan af Island, då han erfor; att hans öndvegessuler hade drifvit iland på vestra sidan; och genast sålde han gi: gård fr flyttade dit. ikaså gjorde lahdnaibmanneh Lodmund den åmle från Vors. När Eirik Raude, som från äderen hade begifvit sig öfver till Island, hade lånat en isländare: vid namn Thorgest sina 5etstokker — hvilket säkerligan är detsanina som öndvegessuler — och icke kunde få dem tillbaka, blef det källan till en häftig strid, som kostade många af deras anhängare lifvet och te ur rek att ke ka Om Sell an reste ut och upptäckte Amerika, Om Hall n Chordlyssop, som bosatte sigi Tslåndd ve. stra del, sr dök, att a offrade åt Thor och vigde sin son åt honom (gaf honom sin son, säger sagan), på det att Thor skulle skicka honom öndvegessuler; då, berättas det. dref vå hans