Aftonbladet – 14 september 1874, sida 3

Tylfvelantan är det för flertalet af AftonNya läsare bekant, att fil. dr W. Sylvander i Kalmar sedan en tid af omkring 20 år vatiy sysselsatt med forskningar rörande Kalmar skletts och stads historia. Af hans stora arbete i ämnet kommer det sista bandet att inom några dagar lemna pressen, och omedelbart derpå kommer den trägne forskaren, som på detta sitt stora verk nedlagt så mycken möda samt dessutom gjort en ganska betydlig pekuniär uppoffring, att börja utgifvandet af ett nytt arbete, äfvenledes frukten af många års ansträngande studier, nämligen Borgholms slotts historia. Han kommer att här, utom en mängd nya beriktigande uppgifter rörande slottets historla i allmänhet, lemna åtskilliga rätt anmärkningsvärda meddelanden rörande den ofvannämnda slottsbranden. Allmänt bekant är, att en gällande mening var och väl ännu är, att slottets koppartak bortfördes, för att afyttras, af den dävarande arrendatorn af Borgholms kungsgård, till hvilkens arrende hörde begagnandet af slottet. Doktor Sylvander vet emellertid att på det klarligaste visa, att slottet aldrig haft något koppartak, utan endast spåntak, och detta vid tiden före branden i det miserablaste skick. En annan gängse sägen är den, att elden utbröt i alla fyra tornen på en gång, och att derigenom tyd: ligen bevisades att elden vore anlagd, hvil ket ytterligare skulle styrkas deraf, att den vaktmästare, som skulle tjenat såsom redskap för eldens anläggande, blifvit vansinnig. Allt detta åtager sig är Sylvander bevisa vara en saga, dymedelst att han fullkomligt styrker huru elden uppkommit, nämligen å vinden i nörra flygeln genom gnistor från en spricka hk skorstensmuren upp emot taket, som var belagåt med spån. I den gamla slottsruinens nordvestra torn finnes en brunn, benämnd Jungfrubrunnen, 60 fot djup. Om tillkomsten af dettas namn äro trenne olika sägneri svang. Den epa är att en af slottsfröknarna af våda fallit deri, den andra att då blåkullakäringarna eu påsk infunnit sig i slottet, hade nämnda fröken af förskräckelse störtat sig i brunnen; den tredje säger att en främmande: riddare sökt bortröfva henne, men att hon, hellre än att låta bortföra sig, kastat sig i brunnen. Alla öfverensstämma dock deruti, ati den ofta nämnda fröken flutit upp vid en ö, mellan Öland och Småland, fyra mil från Borgholm, hvilken ösedan dess erhållit pamnet Jungfrun och ännu bär detta namn. Emellertid hade vi passerat den gamla minnesrika slottsruinen, och rätt fö-rut började hägra Kalmar vackra. .domkyrka, samt straxt bakom denna detgamla vördiga slottet. Försigtigt förde lotser oss mellan. de många fartygen på redden igenom hamnarmarne och in till hamnkajen, der vi stego i land, med allt skäl belåtna med vår resa. Kalmar slotts historia och nuvarande skick äro allt för väl bekanta, för att jag skulle taga upp tid och utrymme dermed. Endast i förbigående vill jag nämna, attlandskamreraren Södermark börjat bilda en fornminnesförening med det gamla slottet till lokal. I sjelfva staden hade svallvågorna efter den nyligen skedda jernvägsinvigningen något lagt sig. Ännu tyektes dock jernvägen vara let stående diskussionsämnet; stående var ocksä frågan, om man ej tyckte att staden blifvit lifligare. För min del kunde jag smellertid icke varsna någon synnerligen skad liflighet, om icke dermed möjligen kunde hänsyftas på det meningsutbyte med afseande å jernvägens riktning, kostnad och kommande inverkan på Kalmars framtid, som med stor lifaktighet pågick, och som ir ett allt för tacksamt ämne i en liten stad stt hastigt lemnas å sido. Kalmar är i öfrigt, som hvar och en vet, som äfven. endast passerat derigenom, en synnerligen täck stad, Det var för århundraden tillbaka omgifvet af solida vallar med utspringande bastioner, och för 15 till 20 år sedan började man på de vallar ch bastioner, som då återstodo, göra vackra planteringar, som på några få år skapade ;n den vackraste promenad, hvartill ganska visst ingen stad i Sverige, af Kalmars storek, kan uppvisa maken, Men så kom jernvägsbyggandet, och ehuru en liten stad, är lock Kalmar stort nog att ega element för bildandet af ringar. Den ena och, fom mig synes, förnuftigaste ringen ville vibehålla de vackra vallarna, om hvilka Karl XI på sin tid sade, att hvarje sten 1ti dem kostat honom en dukat, men den undra ringen var synbarligen sammansatt vf den nivellerande samtidens barn. Hvad sör det, om man genombryter en vacker all eller nedrifver en minnesrik bastion — :esonerade de förmoåligen — då vallen och astionen lemna oss. ett ypperligt fyllningsnedel? Ty värr var den ringen, som uppattade saken så, den starkaste, Bastionen räktes ned i ett träsk och gruset från den senombrutna vallen, som förut utgjort en nda fortlöpande promenad, i ett annat. )et är icke mycket värdt att hålla på de allstumpar, som nu stå qvar! Låtom oss emellertid hoppas, att jernvä;en i framkallandet at en lifligare affärserksamhet på platsen och en uppblomstrande ndustri måtte bereda ersättning för hvad taden förlorat ide sekelgamla vallarna, som å länge utgjort dess förnämsta prydnad. H.N.