Aftonbladet – 14 september 1874, sida 3

tyg en icke obetydligt vaggande rörelse. Om nu detta var orsaken, eller om de flitigt anlitade bränvinsbuteljerna, af hvilka nästan hvarenda en af de medföljande däcks,passagerarne hade sin egen; kommit hjernorna i olag, nog af, den ene efter den an dre af våra manhaftiga blekingsbor intog en HKorisontel ställning, som i mer än ett hänseende var dem beqvämare och lämpligare. Snart hade vi Landsort midskepps, lotsen lemnade ose, och under vår raske, påpasslige kaptens ledning stucko vi lugna och trygga till sjös på ett fartyg, som, så vidt en flyktig l granskning kunde gifva vid handen, icke Ivar i saknad af någon bland de beqvämligheter, som nutiden gör anspråk på. Och så voro vi ute på Östersjön. Östersjön är icke Atlantiska hafvet och ännu mindre Stilla hafvet; intrycket af en Ifärd ä detta relativt taget lilla vatten är också något helt annat än hvad man erfar, då man på någon af de stora hafvens jättefartyg gär från en verldsdel till en annan. Man känner sig då isolerad, såsom en oändligt liten del at det hela, då man deremot känner sig fullkomligt hemmastadd på Östersjön, betraktande densamma såsom en minnesrik del af fosterlandet. Ty ömt kringsluta och smeka ju dess fradgande vågor våra klippiga kuster, och hurn stolt häfde sig icke dess bröst, i hvilket gnistrande perlskam bröto sig icke de dansande bölJorna mot kölarne af våra stolta skepp, då dessa, med den blågula flaggan stolt fladdrande i topp, skuro den sjögröna vågen un der de djerfva sjöstrider, som fyllt vår historiag hlad med ärorika minnen. Vi hafva gjutit värt blod i döss vatten och dymedelst knutit ett slags fostbrödralag, som evigt skall bestå. Men om, så bör man ktminstone våga hoppas, den tid länge sedan är svunnen, då detta vatten fick vara vitne till svenskt mod och svensk tapperhet i krigets tjenst, så får det nu bevitna och underlätta vär fredliga verksamhet. Våra väldiga skogar lemna ämne till ypperligt bygda seglande handelsfartyg och våra malmrika grufvor till talrika Evgfartyg, måhända bland de bästa i verlden; och båda dessa den industriella verksamhetens alster bidraga till en icke eväsentlig del att öfver Östersjöns vatten förmedla samfärdseln och varubytet så inom eget land som med andra nationer. Derför känner man Big icke utomlands, äfven då man är så långt ute på denna sjö, att våra kuster icke mera kunna skönjas, och är det någon malört, som skall blandas i glädjen att vara hemma, så är det endåut den, att det präktiga fartyg, hvars däck jag trampar, icke är en prödukt af svenskt jern och svensk arbetsskicklighet, ty det är — hvarför, kan Svea rederi-aktiebolag bäst upplysa om — bygdt i Eagland. an får emellertid trösta sig med, att vår flagga vajar från dess gaffel marmt att våra mekaniska verkstäder visat sig kunna med heder täfla med de engelska, när icke större fordringar ställas på dem, än den fartygscert, som. är vanlig å de europeiska farvattnen. Innan vi passerat Landsort, hade vi redan intagit vår synnerligen goda middag i aktersalongen; priserna ä denna linies båtar äro icke höga: frukost och qväll 1: 50, middåg 2: 50. I den lika beqväma som eleganta röksalongen ä däck, försedd med både utoch inländska tidningar, hade man 8edan en angenäm tillflykt intill timmen för aftonmältiden, Medan vi efter soupern rökte en sista cigårr, utgöt sig en amsterdamare i loftal öfver den svenska ärligheten, sem enligt hans åsigt icke hade sitt motstycke i verlden; — efter denna för våra öron ej obehagliga aftonsång gingo vi till kojs. Hvad som tilldrog sig under natten, derom har jag icke den ringaste aning; hvad jag vet, det är endast, att då jag kl. 5 på mändagsmorgonen kom upp på däck, hade jag Öland å ena sidan och Småland på den andra, hvaraf jag, efter något funderande, som alltid bör följa på uppvaknandet såsom ett slags helsosom tankegymnastik, slöt till att vi redan voro inne i Kalmar sund och sålunda i närheten af det första målet för min resa. Allt smalare och smalare blef också kundet, och allt talrikare och talrikare väderqvarnarna och kyrktornen på Öland. Snart passerade vi till venster en väldig borgroin. Det var det forna Borgholms slott. Hvilken sorglig, men dock i hög grad imponerandebild af-en förgången, skiftesrik storhet! Ehuru slottsbyggnaden aldrig var fullbordad och ehuru hundrade år -drifvit sitt tysta förstöringsarbete, sedan man slutade att bygga, är det dock nu, sedan elden 1806 förstörande härjade öfver hvad som då fanns qvar, en den herrligaste ruin, som vårt land har att uppvisa, och detta förhållande, jemte det intresse som, genom flere gånger upprepade besök, hos mig vaknåt för denna stolta borgruin, torde ursäkta att jag med några ord uppehåller mig vid densamma, så mycket mer som jag tror mig vara i tillfälle att meddela åtskilliga data ur dess historia, särskildt med afseende å den sista så mycket omordade branden 1806, hvilka för större delen af Aftonbladets läsare torde vara okända. Förgäfves hafva flere forskare sökt leta sig till, inom hvilken tidrymd de skola söka l. det ursprungliga slottets och fästningsverkens uppförande. Åtskilliga antaganden äro visserligen framkastade, men de förlora sig alla inom gissningarnas område, sksomicke varande stödda af några historiska fakta. ; a os NE RE SA ag LTTE AR Ra.