Aftonbladet – 14 september 1874, sida 3

nu vid spelårets början kunna vara ganska lämpliga att upptaga, hälst de äro af skäligen gammalt datum och dock ingen ting synes åtgjordt för häfvande af anledningarna till de samma, Först då några ord om den inre ledningen. De kungliga teatrar neg stat upptager en intendent för hvardera af de båda scenerna, hvarjämte — i likhet med förhållandet vid Burgteatern i Wien — vid den dramatiska scenen uppsättningen af vissa stycken anförtros åt några bland de mera vane och bildade skådespelarne, såsom hrr K. Almlöf, Sundberg, Fredriksson, Thegerström m, fl. Skäligen må också medgifvas, att denna scen gifvit sällsyntare anledningar till klander än den stora, hvarest ledningen uteslutande synes vara anförtrodd åt intendenten. Med allt erkännande af uppgiftens svårighet nödgas vi säga att det standom här sett ut, som om ingen ledning i egentlig mening funnes till, utan hvarje skådespelare vore hänvisad till eget omdöme eller, der detta brister, till egna stundens hugskott. Vi hänvisa i detta fall till ofta gjorda anmärkningar, såväl mot åtskilliga af de spelandes uppfattning af sina resp. partier, som ock stundom mot den sceniska anordningen. I en liten polemik, som vi i slutet af förra året hade med den af oss i flere fall högt värderade intendenten vid Stora teatern, kommo vi att omnämna de anmärkningar mot teaterstyrelsen, som i ett 1861 tryckt Sändebref till baron Stedingk framstälts af en teatervän, med löfte att till dem återkomma. I detta sändebref, som förråder både intresse för saken och insigt i dere af scenens fordringar, yttras på tal om ledningen bland annat följande: Om någon menniska kan förutsättas vara otelbar, så måste en teaterregissör vara det; det vill säga: han måste på förhand så noga hafva genomtänkt, så väl afvägt alla för och emot, att skådespelarne aldrig kunna slå honom på fingrarne — sker detta endast en gång, så är ban förlorad. Han måste hafva ett svar på hvarje anmärkning, ett