Aftonbladet – 14 september 1874, sida 3

Från en resa söderut. Kalmar den 9 Sept. 1874. Ombord på Gautiod från hufvudstaden till Kalmar. Hvad en tysk tänker om nyckeln till Stockholm och en holländare om den svenska ärligheten. Borgholms slottsruin. En blick på slottets öden från år 1280 till nutiden. Slottsbranden år 1806: det förmenta koppartakets bortförande och mordbrandsryktet omsider vederlagda af dr Sylvander. Kalmar stad. Fornminnesförening med museum i Kalmar slott. Efterdyningar efter jernvägsinvigningen och efter de inre striderna om — vallar öch bastioner. Solen hade just börjat breda sina strålar öfver vår vackra hufvudstad, då jag sistlidne söndag kl. 8 på morgonen gick om bord å ångaren Gautiod, för att företaga en resa söderut. Om det nu var fruktan för befarade höststormar, som afskräckte resande till södra Sverige och Liibeck att begagna ångbåt, eller om måhända den kyliga väderlek, som i hufvudstaden följde på rötmånaden, redan jagat såväl turister som handelsresande till blidare luftstreck — blit nog, både akteroch försalongen voro upptagna af ett mycket begränsadt antal passagerare, och hade icke däcket varit skäligen belamradt med tomma silltunnor samt fulla blekingsbor, som nu återvände, efter att hafva afyttrat sin vara i Stockholm, så är jag nästan rädd för, att det varit skäligen klent bestäldt med fartygets inkomster på den resan. Sakta gledo vi ut ur hamnen och passerade så småningom den ena vänliga taflan efter den andra. För ett par resande tyskar, som kommit upp till Stockholm pr jernväg, men som nu föredrogo att gå tillbaka pr ångbåt, och som jemte mig stodo på akterdäcket, beskref jag, sågodt jag kunde, de vackra stränderna å ömse sidor om oss, under det vi nu med raskare fart giogo ut ur skärgården. Allt syntes dem synnerligen täckt och tilltalande, ehuru jag icke kunde förstå, hvarföre den ene höll sig för magen, liksom om han försökte qväfva ett skratt, då vi passerade den moderna konstens vackraste triumf, Tratten, som upp: och nedvänd står invid Magdalenahemmen, och den andre för näsar, då vi passerade Fjäderholmarna, en af de subti laste helsningar, som Stockholms kommun skickar den sjövägen till hufvudstaden anländande främlingen. Jag skyndade emellertid att fästa deras uppmärksamhet å andra, i mitt tycke mera behagliga föremål, och inom kort hägrade framför oss de akt ningsbjudande formerna af Stockholms nyckel, det stolta Vaxholm. Staden egnade de icke någon synnerlig uppmärksamhet ät, men deremot syntes fästningen i hög grad intressera dem. Den ene af dem, som sgjort det sista stora kriget med Frankrike, anstälde åtskilliga lärorika betraktelser öfver befästningskonsten nu och förr, vilka, skvidt jag kunde fatta de besynneriga tekniska termer han under sin bevisöring använde, alla syntes luta till Vax1olms fördel. Mera vida blefvo sedan fjärlarne, som vi hade att passera, sparsäni. nare sommarnöjena, och då vi passerat Dalarö, som, i parentes sagdt, ingalunda presenterar sig såsom en fashionabel badort ller sommartillflykt, började äfven växtligeten antaga ett mera dvergartadt utseende. Allt närmare och närmare kommo ri Landsorts fyrtorn och de invältrande rågorna från Östersjön gåfvo åt vårt far