Aftonbladet – 9 september 1874, sida 3

IL. Den falska uppfattningen af tron. På det religiösa så väl som sandra områ den inom det menskliga lifvet begagnas oft: ord, för hvilkas betydelse man icke tillräck ligt gjort sig rsåa, hvarigenom ofta mycker förvirring uppstår. Et ord, hvartetdett i hög grad varit och är händelsen, är orde tro. I sin egentliga och högsta mening ä det liktydigt med menniskaus religion, hen nes känsla af! gemenskap med Gud, henne: lif i Gud och hela hennes väsendes bestämd het af Hozom, Menniskan har e landa tre eller äv religiös, issamma mån fom hon til sitt väsende, till känsla, förstånd och vilje eller, som det vanli heter, i sina tanka och handlingar är bestämd at Gud De man fager tro i denna mening, bör ivgenting gerna kunna isväadas mot Järan on tron såsom allena saliggörande, ty irgen ting mindre än det högsta gora, eom öl Gad sjelf och Hans eviga verld alsanning godbet och skörhet, kan: fullkomligt till fredsgiälla monniskans sällhetsbegär. At! tron gör salig och icke gerningarna, inne bär ja då endast, att det icke är den eller den esskilda handlingen, ja, ieke en gång summan af alla handlingarna, utan hela de! menskliga väsendets riktning, sva är de bestämmande för menniskans sansa värde och lycksalighet. Men tro kan äfven be tyda est försanthållande, ott erkännande och gillande af ett visst iärobegrepp. Om man på en tro af aistnämada slag öfverflytta hvad som gäller om tron i dess högsta me ning, så förnedrar man på samma gång re ligionen till religiös formalism eller bok stafstro och upplöser föreningsbandet mel lan det religiösa och sedliga lifvet sam fifukärner det seaare dess sauna vigt och betydelses Att den inre missionens predikanter gör: sig skyldige till ett sådant neddragandeocl karrikerande at trons begrepp, kunna v lätt fiona, om vi taga deras framatällningal i detta hänseende i närmare skärskådande De taia visserligen i allmärhet icke on hvad tron är, men af det sätt, hvarpå de tala om hennes kraft och verkaingar, och det förhållande, hvari de ställa hennes til lifvet, kan man dock draga slutsatser, som äro märkliga nog. Först och främst finner man af det sätt, hvarpå de sätta tror mot det sedliga lifvet, att tron, såsom de fatta henne, icke ionehåller något sedlig! moment uti aig. Hon är blott ett försant hållande at JesW föreoningsdöd och ett bi fall till att med uppgifvande af all egen förtjenst låta sig frälsas genom detta för soningsoffer. Härmed förenar sig visserligen äfven ett kinslomomeant, en känsla al ionerlig tacksamhet och kärlek till Frälsa ren för detta stora offers skull och en dermed följande känsla af ipnorlig afsky för synden. Men i sitt sträfvande att förringa allt hvad som finnes hos menniskar, nedsätter man äfven vigten af detta moment; man säger. att det stundom kan vara borta, att den troende visea tider icke känner någonting alls i denva väg, men att han dock ekall hälla fast vid det som står skrifvat i orde: om försoningen. Tron kan således, ätmin stone temporärt, förefinnas utan att vars förenad med någon känsloelier viljeytt riog och är ändock tro; således åtorstk en dast försanthällandet och samtycket såsom nödvändiga momenter af densamma. Mer den, kom anser för sant, att han genom Jesn offerdöd är försonad och att antagandet al detta offer är det enda möjliga medlet att undgå helvetet och vinna bimmelen, lär vä svårligen föredraga holvetet. Stundom får man också höra predikanter af den nyevan geliska riktningen tala om att sför nöds skulls komma till Jesus. Till sist blifver aet väl skledes ändock försanthållandet, som kommer att utgöra qvintessencen af tron. huru litet äg ånhängarne af ifrågavarande riktning torde vilja vidkännas en sådan konseqvens. Om ett sädant hela det mensk liga väsendets omfattande af Kristi lif och verk, att tron derpk, såsom Luther lärer. blifver den bestämmande kraften i hela men niskans lif och såsom sädan visar sin halt i allt hennes kännande, tänkande, görande och låtande, är här icke frågan. MHufvud. saken är att lyssna till kristligt sinnade predikanter, att höra ordet och tro ordet, tro för nöds skull, att sjunga om Jesus. I sträng öfverensstämmelse härmed är det ock som anförda predikanter aldrig tafa om tron säsom lefvande, om den tro, som visar sin tillvaro och kraft i ett med Guds vilja en ligt sinnelag och bandlingssätt och sälundsa är verksam och bär frukt i goda gerningar. Och dock fordrar den Lutherska läran ov: korligt, att tron skall hafva denna karaktär, utan hvilken denna lära säger tron vara död. d. v. 8. icke vara sbgon religiös tro. -Och skriften sjelf säger: tron utan gerningar är död. Men med en sådan död tro syna: angifne predikanter vara belåtne, ja de sy äas icke önska eller hesära någon annan