Aftonbladet – 9 september 1874, sida 3

Bun örn Skr Upsala missionsförenings årsmöte. a vi följandel vissa föredrag Bdragitsig I. en välförtjent uppmärksamhet. Inlednings-, vis yttrar den anförda tidningen: ; De föredrag, hvilka höllos vid Upsala ; missionsförenings årsmöte den 2 och 3 Åugusti, voro bilde genom sitt innehöll och, sia form egnade att på alla vänner afsann; och upplyst religiositet samt sann och reli; giös upplysning göra ett djupt nedslående! intryck. Då mans hör sådana föredrag och !; ser den uppmärksamhet och andakt, med j; hvilken de följas af en stor massa raenni-; skor, samt tänker på, att den andliga rikt-j f ( j L j f j ( ; 4 ning, de kunna anses representera, för närvarande utöfvar ett stort inflytande inom värt land, skulle man nästan kunna känna jj sig frestad att tro, att vi gå en tid afandligt mörker och barbari till mötes. Lyck-; ligtvis röra sig dock på djupet af vår tid krafter, hvilka verka i en helt annan riktniog. Må ingen emellertid tro, att den religiösa missriktning, vi här åsyfta, skall försvinna af-sig sjelf, eller att man gent emot hezpe kan lägga händerna i kors. : Mörkret kan endast skingras genom ljus. , Fanatismen och vidskepelsen kunna tillbaka-, trängas och besegras endast genom en lika nitisk, outtröttlig och sjolfuppoffrande verk-; samhet för folkets uppiysning, som den hvil-, ken den iure missionen utvecklar för spridandet af sina läror. Ett af de första vil l, koren härför är emellertid, att allmänhetens ; uppmärkaamhet föstes på der verkliga hal-, ten af desea läror. Hvarje vän at upplys-l, ning och framåtskridande bör i sin mån, medåverka härtill. i; Dereftor öfvergår förf, i U. P. till ezx, närmare gransknicg af föredragens innve-l, håll, bvars första afdelning är så lyoande:, i E j j I Den antinomistiska villfarelsen. Hvad som vid betraktandet af desba föred:ag allraförst faller i ögonen är den antinomisatiska (lagfiendiliga) riktning, som ge nomgår dem alla. Vi möta här icke blott en riogaktning af Guds lag, af den sedliga lagen, det sedliga strätvandet och de goda gerhisgarna, utan nära nog en förskräckelsa for dem såsom ledande till helvetet. Det duger, enligt desse predikanter, icke, att man vet med sig att man gjort något godt, slier att man försrätter sig att göra täxet ;odt, Alt sådant ir egenrättfärdighot. Man skall icko veta med sig något annat än synd, och att göra något godt behöfves icke heller för vär sslighet, ty Kristus har gjort allt i värt ställe. Det förnekas rent af, att den sedliga lagen är ess gifven för att följ ktlydsg. Lagem, heter der, sär icke till för att göra frömma fhenniskor, utan för att uppertbara synden, på det att der synden öfverfidar, oäden må ötverflöda så mycket mera,, Om värdelösheten af menniskans goda gerviagar förekomma yttranden sädana som dessa: Det beror endast och allerast oå hvad han (Jesus) giort i vårt ställe, icko på hvad ån och jag göra, och min dyre, älskade Ierre Jesus har giort den gersingen (försoningenp) i vårt ställe, så att un komma vi för sent, om vi mena att vi något kunde söra för att medverka till vår salighet.. Ja, en talare yttrade om menniskans sedliga sträfvande och dess frukter: Här kuuna vi mod allt skäl säga, hvad man stundom får höra missnöjle arbetare sägs, som tycka att de 8 för litet betaldt: När jag ej förtjenar Mera, så må jag 2å geraa lita bli svt arbetar, Detta må väl räknas som ett uttryck för den argaste lagfiendtlighet. Det iunebär jn ovedersägligt följande hemska betydelse: då jag ej förtjenar, mera på att vinnlägga mig om ett sedligt, Gudi behagligt och af Gudi Hans lag anbefaldt lif, sö må jag gerna låta bli att sträfva derefrer; det tjonar så myc ket mindre till rågontiög, som det för min sa ighet alls icke behöfe; derför bort med alit sedligt sträfvande, allt sedligt lif! Detta är nu nycket hemskt, och med förfäran har mången s frägat sig: hvad skall väl blifva följden af så-1 lana läror? Härtill svara vi, att så bekym 1l mersawt ået än kan vara, och så mycket ondt i in må bli följden af dylik predikan, har man I lock en tröst i den kända historiska erfa j!l renheten, att i allmänhet den sunda mensk t liga instinkten ytterst står imot alla falska. dq nenniskoförvillande läror samt bryter deras !l nest förstörands udd. ä Ja, i sitt ytterligt ensidiga betonande aflr snåden gå de så långt, att de förneka eller 1 örringa värdet af hvarje uppmaning till vak-f samhet och strid mot det onda och hvarjelr bön om, kraft till det goda. En af talärnet rttrade i sammanhang med sin uppbyggliga f skildring af, huru man bör mottaga djefvu-t en, då han gör sina morgoenvisiter, nemli-: sen med säng om Jesus: -Men sjunger du om ågontizg annat,t. ex. vaka, bed och striäl. i . V.8. negonting, som har afseerde på lagens r serningar, så kan detta icke hjelpa dig. Enf pnan talare yttrade: Foga bar skriften att 1 kaffa med menniskanas orätvtfärdighet; men s Västan på hvart blad bar hon att göra med ä nenniskans egenrättfärdighet. Detmåsteila t a h Å, 8 f r d D d 0 d u 8 n g 8 då k hb r 8 1 NORA, bad or ert bet tkire örne De Bok jon I Fe Het SR In EA nnk! Une tje js JRR RE Ke RT LA RR ET TI EE annivg förväna, att en man, som, enligt vad det berättas, redan i sin tidiga ung lom kunde hela bibeln utantill, kan komma ram med ett sådant påstående, om detiecke ora en känd sak, att äfven de mest skiljakiga kristna sekter och teologiska riktninsar tro sig i bibeln finna bekräftelse för ina olika och I mänga hänsegnden motsatta oeniogar., I allmänhet äro inga böcker ut atts för så många olika tydnvingar och nisstydningar som de, hvilka af ett religiöst amfund erkännas sågom inspirerade och feibara. Hvar och en vill nemligen idew nlägga sina egka meningar. Paulus yttrar mjudarne på sin tid, att ett täckelse ängde för deras ögon, då de läste Gamla Testamentet. Vi undra, om man icke med ika stort och må hända större skäl kan äga om många kristae, att ett täckelse länger för dsras ögon vid läsningen af både tamla och Nya Testamentet. Ett nytt exempel på, huru den inre mizionens predikanter tolka bibelns skrifter, mf en annan talare, Gå han, efter att halv iterat dersa ord, bvilka Johanvesevargelietb kap, 15, v. 4 och 9) tillskrifver Jesus:n Blifver i mig — — — — — blitver i min li ärlek, gjorde följande anmärkning: meno jefvulen och alla lägdränkta samveten vilja s söta en lag äfven af dessa ord. Om tala-jd ( 8 g t 1 en antar: menade någonting med denna anoärkning, så kunde den icke innebära näsonting annat, än att ifrågavarande ord enast lsyfta den passiva njutningen ä meniskans sida af Jesu kärlek, och att detär riktigt att tolka dem -som en uppmaning tt efterfölja Jesus, att efterlikna hans kärjä ek. Och likväl heter det påifrågavarandel(C tälle omedelbart efter de anförda orden (10k ersen): Om-.I hällen mina bud, så blifven u i min kärlek, såsom ock jag hafver hållit d nin Faders bud och blifver i hans kärlek. 5 SSF NORRA DARE RE SSR