Aftonbladet – 9 september 1874, sida 3

Åh, ja, jag vet; jag hade en grandtant, pappas moster, hvilken bodde hos oss två år, isnänsbon dog, och som alltid sade sig vara en mor för mig. Nej; jag kan icke bli sällskapsdam; det vore ännu värro än att vara här hos tant Deborah. Huru skall jag då kunna bjelpa-er?s sade Cameron, helt bekymrad. Winifreds kind fick ej en skymt af högre färg, rösten darrade icke och den lilla hand. hon lade på hans arm, förrädde hvarken SR eller förvirring, dä hon hastigt sva rade: Jag tänkte, att emedan ni eger ett stort och rymligt hus och är rik samt god och vänlig emot alla, skulle jag kunna få kom na till er. Jag tror sikkert, att jag icke skulle. vara till besvär, ty jag kunde ju vara med er, just som med pappa, och för horom var jag aldrig i vägen. Hon tyst nade och tillade derefter i en innerligare, vekare ton — åtminstone. föreföll den Ca meron så; Hade ni icke förr en syster, Lucy, Hvilken bodde hos or? Tant Deborah har ofta talät-imed mig om henne, Jag ror, hon sade, att er syster var just vid nin ålder, då hor sizta gångenskg henne, Var det en engel eller en demon, som lärde lig att säga dessa ord, guldlockiga, olyckswringande Winifred? Vare dermed hura som helst; de tjenade din afsigt, om äfven uttalade utan medvetande af deras makt, Åter framstod för James Camerons själ det jomlighetsfulla sambandet mellan den, som sått bort, och den, som ännu fanns qvar lifvet; åter var det liksom den milda systern, hvilken aldrig hade bedit för sig sjelf, iu bad för den värnlösa flicka; han hade svurit sig sjelf att Värna och bjelpa. Och emte denna tanke kom en annan, bestämd, iastig, först tillbakastött såsom orimlig, men måningom fogavde sig. till ett beslut, så klart och obterkalleligt, liksom hade hans örstånd ntarbetat det under en längre tids ngn öfverläggning. En utväg fanns, och endast en, att verkigen bjelpa den stackars flickan, och besyn