Aftonbladet – 9 september 1874, sida 3

vUlA UPPLaLVULUSA BYUVS UPN LYULBL RUA framgå af alla do föredrag, som höllos vid detta möte. Här förekommo yttranden så dana som dessa: Nu fordras för min och din frälsning ingenting annat, än att vierkänna detta (försonivgen på Golgatha). Detta är vändpunkten, Erkänner du icke detta, så störtar du i helvetet, — — — Menniskan säger alltid: hvad skall jag göra? Men Herren säger: hör, så får du lefva. Den vägen har Herren alltid gått; när du säger: gör, så säger Herren: hör ! Allt är nu fullkomnadt. Han strök ut allt. Den letta tror, han är salig. Sittstilla! Stå stilla! Sådan du står eller sitter, sådan du ir född, skall du vara salig. Vill du det ;j, eå far till helvetet! Det finnesingen anpan råd eller hjolp. Uppskjut derför icke ned att tro på Kristus till dess du blifvit ättre, utan tro sädan ån är! Är du bård och kall, så tro så bård och kall som du ir, och uppskjut icke! När man tror på Kristus, tror man aldrig för snart. På ett starkare sätt kan man väl svårligen söndra tron från det sedliga lifvet, gifvande henne betydelsen af ett blott och bart försanthållande, nätt och jämt detta men intet vilare. På ett helt annat sätt talar Luther om iron, han, hvilkens namn deck har en så stor. auktoritet för anhängarne af ifrkgavarande riktsing. Läsom, hvad han säger i sitt företal till Romarebrefvet: Tro är ett Guds verk i oss, det osa förvandlar och på nytt föder af Gudi och dödar den gamle Adam och gör oss platt andra menniskor i hjerta, hog och sinne och i alla krafter och hafver den Heliga anda med sig. O, det ir eit lifaktigt, arbetsamt, verkande och kraftigt ting sjelfva tron, så att omöjligt är, att hon icka ntan återvändo skulle göra det sodt är. Hon frågar ock icke, om goda serningar skola göras; utan förr än man frågar, halfver hon gjort dem och är alltjem:i öfningen. — — — Tro är en lifaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så: vis: att man tusende resor dödde deröfver. Och sådan förtröstning och Gud:nåds kännedom gör en fröjdesam, tröstfull och glad emot Sud och all kreatur, hvilket den Helige Ande gör i tron. Deraf varder man villig och hogad till att göra alla godt utan tvång, illa till tjonst vara, alltiog lida, Gudi till vilja och lof, den sådan nåd bevisat hafver, ;å att omöjligt är skilja gerningar från tron, såsom omöjligt är skilja lågan och värman rån elden. Esaligt en sådan uppfattning kt tron är det lika omöjligt att tro, så hård ch kall som man är, som att uppskjuta ned att tro till de:s man biifvit bättre; så nart tron finnes, är mav bätre, ty ihende igger meå nödvändighet viljans rikining på let goda. I detta medvetande af tron, af lifsgemenkapen med Gud såsom en hela menviskan sripande och lela det messkliga lilvet om;estaltande kraft var det reformationens tyrka låg... Här fisna vi don egentliga grunen till dessa framträdande och till dess geserrika kamp mot den. urartade romerska yrksna formalism och verkhelighet. Men fvea Luther och de öfrige reformatorerne ora såsom uppfostrade inom denna kyrka mänga hänseenden barn at sin tid och mnåno vid dess fördomar och izskränkninar. Äfven de fäste tron vid en kyrklig ogm, Men trosmedvetandet i dess högsta aeniag trängde dock hos dem igenom och ef det prakiisktbestämmande, stsom vi — hvad Luther beträffar — finna af ofvantäende citater, till hvilka skulle kunna lägsas mängfeldiga andra af samma betydelse. nom hvarje religioniform har en historisk ro funnit: sågom ena oxmkläijnad för och ett örsinligande af dez rent religiösa tron. mensiskans gemenskap med Gud. Denna trosorm är likasom allt menniskoverk undervastad förändring och utveckling, under det ti tron, det vill säga religionen i sin saning, förblifver densamma. Men till följd af mn ofuilkomlig uppfattning förvexlas städse t många den historiskt gilna trosformen ned den religiösa tron sjetf, hvadan hvarje träfvande att reformera och utveckla den örra stämplas såsom fisnåtligt mot religiojen och med den yttersia förbittring bekämag, De protestantiska kyrkosamfunden ha, wra mycket de än i strid mot protestanismens princip förstelnat i dogwtro, icke sunnat helt och hållet utestänga detta utrecklingssträfvande. Ingen kan t, ex. påstå, ett den lutherska yrkan i Sverige vid den tid, då den nu sällande katekesen och psalmboken antogos, rar frlikomligt densamma som omedelbart fter reformationen, om än dan gamla läroormen oförändrad stod qvar.. Det ligger sakeng natur — till följd af ofvannämnda enägenhet att förvexla trons form med jennes väsende — att redan de varsamwata och med lättaste hand gjorda reformer nåste framkalla en sterk reaktion, Det igger äfven i sakens natur, att motstån arne till framåtskridandet på det religiösa mrådet måste under forigången af striden lit mera och starkare betona den historiska rosformen säsom den allena saliggörande ch ställa den i motsats till det menskliga örnuftet, den: menskliga känslan och det nenskliga lifvet, till dess slutligen tron blit it så arm, så blottad på all högre lyftning ch all sedlig kraft, som vi höra henne ramställas af den inre missionens prediauter. DÅ framträder såsom ett bemskt pöke, frambesvuret från försvunna, mörka ider, fanatiswen och uttalar sina hotelser m evig fördömelse mot dem, som tänka och ro annorlunda, och man får höra yttranden ådana som dessa: Erkänner du icke detta att grunden för alla kristnas förlossning lof lagd, Jå Kristus för adertonhundra är edan på Golgatha. kulle häsgde för vår kull), så störtar du i helvetet, Du säger anske: detta är galenskaper, det hörer mig j till. Men det är sanning och förblir anning, om också du, som förnekar det, kall bita sönder din tunga i belvetet. Om u icke tror för din enskilda del på den limännva försoningen, som skett för dig — å, så sant som Gud är Gud, är du visas m helvetet. Detta är så säkert, attingening kan vara säkrare På-sådana utgjuelser kan man med skäl tillämpa följande ttranden af Kant: Den man, som är nog jerf att räga: den, som icke tror på den ller den kristna trossatsen sågom på en yrbar sanning, ban är fördömd, måste ja fven kunna säga: om det, gom jag här äger eder, icke är sant, så vill jeg vara ördömå! Men om det gåfves någon, som ore i stånd att stiga dessa förskräckliga rö, så skulle jag vilja tillstyrkå, att man afseende på honom rättade sig efter föl. ande persiska ordspråk om en hadschi Mekkapilgrim): Hzar någon varit en gång sksom pilgrim) i Mekka, så flytta ifrån det us, der han bor jemte dig; har han varit Mekka två gånger, så flytta ifrån den ata, der han bor jemte dig; men har han rarit der tre gånger, sä lemna den staden, FR VV lat, PAREN Pe nte. NA. Nar RE SE PN AE