Aftonbladet – 9 september 1874, sida 3

som stod honom till buds, för attlugna och trösta henne, Huru han lyckades härmed det visete han knappt sjelf, men naturligt vis förvyade han sitt anbud, denna gång med vida mera ömhet, ty det är med rätta sagdt, att deltagande är nära befryndad med kärleken och att det ofta lånar dess ord och drag, Med dylika ord förmådde han äfven nu lugna Winifred, som smög sig intill hans sida, lade sin lilla, af tårar ännu foktiga hand i hans och bad med sin milda, halft barnsliga röst, att han nu, med detsamma ville bestämma om allt, och det gjord hau bellre, än han riskerade ännu ett sådant utbrott af sorg. Cameron skulle följande dag btervända till London, vidtaga nödiga anordningar för hennes emottagande, förbereda sin gamla hushållerska på en ung matmor, och så snart han kunde erhålla ett par dagars ledighet, skulle han återkomma för att hemta sin brud. Detta var den punkt, hvartill de hunnit, då miss Deborahs gälla röst hördes ropa ömsevis; James! Winifred Den sistnämda spratt upp med nervös oro. Ack, tant ropar oss! Nu är hon så ond, emedan frokosten väntar; — men det gör ingenting nu. Ö, jag är sä lycklig, så lycklig! Jag tror icke, att jag skall bry mig om någon: ting nu mera, sedan denna sak är riktigt app gjord. Men vänta! — änvou är ju intet bestämdt angående vår bröllopstur, Hvart skola vi fara? Så tanklöst att vi glömt den saken! Stackars James Cameron! Denna påmin: nelse: var ett oväntadt cch temligen hbårdt slag för honom. Han hade helt enkelt tänkt sig saken så, att de skulle i all stillhet visas i den lilla skotska kyrkan; härigerom skulle Winifred i verldens ögon ega rätt ill haes beskydd och hans hem; hvad mera skulle då, enligt hans tanke, behöfvas, än att han förde sin lilla hustrn med sig till Londor och införde henne i sitt hus vid Russell-Square och under Grace Ingles omsorgsfulla vård? Och nu talade Winifred