Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

2 TRUTAR BAEV SIM na 4 landsmän söderut; de ega bland annat stora kanoter, som de begagna både i floden och vid kusten; de lära i många afseenden likna papuas på Nya Guinea och bilda ett slags öfvergång till dessa. . Bruket af elden kände de naturligen från gammalt. De frambringa eld genom friktion, men alldenstund detta är ytterst arbetsamt, akta de sig noga för att släcka densamma; när de bryta upp och öfvergifva ett läger, är elden och deras vapen det enda de medföra. Att bära elden och barnen tillkommer qvinnorna. Det förstnämda är dock mycket enkelt; de glödga en hård liten träbit i ena ändan, och om det blott finnes en gnista qvar, förstå de att hastigt framlocka eld ur densamma. Barnen, det vill säga de minsta, bära de på ryggen, men de besvära sig icke härmed i onödan, utan lära sina små att tidigt stå på egna ben. Floder och bäckar simma de öfver; i allmänhet gå de aldrig långt, vanligen endast några få mil, och slå der upp ett nytt läger, stanna en vecka eller ett par, tills de tröttnat på platsen, då de uppsöka en ny. På detta sätt vandra de omkring, hvarje stam på sitt lilla område, hvilket den aldrig vågar öfverskrida. Deras läger uppföres ytterst enkelt; om vädret är vackert och de hvarken lida af regn eller solsken, uppföra de alls inga hyddor, men, då sådana behöfvas, fälla de nägra små träd, nedslå stammarna i jorden lutande så att topparne mötas i en spets, och täcka sina tältlika hyddor med stora barkskifvor, som de afskala från de kringstående gummiträden. Åt ena sidan, beroende af vinden, lemna de en vid öppning, framför hvilken de uppgöra en stockeld. Vintern utmärkes i många delar af Australien för en stark hettaom dagen och ytterligt kalla nätter. Under denna tid slita de mycket ondt. De krypa stundom så nära elden, attde bränna Big. Jag erinrar mig från förliden vinter en inföding, som kom och förklarade att ban ej kunde utföra ett utlofvadt arbete, emedsn hans hustru hade under nattem fallit i elden och bränt sig så illa, att han ej kunde lemna henne. Han beskref, huru förfärligt hon frös, och huru hon måste ;gticka sina fötter midt i elden för att värma dem, De äro förunderligt känslolösa för elden. Jag har flere gånger sett dem, I stället för att gå omkring en eld, trampa midt i densamma eller fatta med handen ett brinnande trästycke och kasta det åt sidan. Deras födoämnen äro mycket dåliga. Fisk och sköldpaddor kunna de vanligen erhålla så mycket de önska, men dessa sätta de ej stort värde på. Vilda änder, dutvor och kalkoner höra till deras bästa föda, men lessa åter förekomma mera sparsamt och äro svåra att åtkomma med så ofullkemliga vapen. Kängurun och Opossumdjuret höra till deras vanliga föda, men ormar och ödor tyckas dock vara deras hvardagsmat. De äta nästan alla härvarande giftiga ornar, men endast om de dödat dem sjelfva; le aftaga skinnet, rosta köttet på elden och ita det med god smak. Detta tycka vi är örfärligt, men guldgräfvarne och många undra göra detsamma, då de äro i nöd. Af bär och frukter finnes här ej mycket. Detta är dock deras älsklingsrätt, och de nottaga med förtjusning apelsiner, persikor aller dylikt. Af hvad som står dem till ouds här i skogarna, äro bunya bunya-nöterna det vigtigaste. Bunya-bunya-träden iro höga, vackra och lummiga. De växa .emligen ymnigt i dessa trakter, deras frukt 1tgöres af ett slags hårda trekantiga nötter, som likna de brasilianska, Dessa nötter örtära de med begärlighet; de afplockas ärska, rostas och ätas varma. De skördas ndast hvart tredje år; och efter dessa skörlar rätta infödingarne sin tideräkning. I ir hafva vi haft ett s.k. bunya-bunya-år. Af andra frukter erinrar jag mig blott ett slags kastanjenötter, vilda hallon, som äro sanska ätbara, och vilda vindrufvor, som iter äro giftiga. En annan favoritföda för de svarte är onungen. Bina äro ursprungligen införda rån England, men hafva förvildat sig och iro allmänna öfverallt. De svarte utmärka ig för sin skarpa syn, och då de gå utför utt skaffa honung, kunna de upptäcka en visvärm i toppen på det högsta träd. De Itora gummiträden äro ofta vida såsom ett welt hus; den runda glatta stammen liknar n lodrät vägg och saknar till en betydlig vöjd grenar och ojämnheter; att klättra tppför densamma synes vara ett omöjligt öretag, men en inföding klättrar som en att; han fattar en yxa i sin högra hand, ör ett kraftigt hugg, och detta är tillräckigt för att gifva honom ett tag för hans renstra hand, han höjer sig upp flere alnar, vängande sin yxa till ett nytt hugg, och nom några ögonblick sitter han i trädets opp. Han afhugger den gren, der honunsen finnes, och begifver sig sedan ned, för tt uppsamla densamma i en barkbit af ämplig form såsom skål, I allmänhet är det svårt för infödingarne tt skaffa sig tillräcklig föda, ty de spara Idrig något till morgondagen; och om de ck stundom hafva långt mer än de beöfva, händer det ej sällan, att de på flere agar ej lyckas erhålla något, en följd dels f deras ofullkomliga jagtredskap, dels af en sparsamhet, hvarmed allt här förekomer. De måste anstränga hela sin förmåga ör att kunna uppehålla sig, och detta blifer dem svårare ju längre man begifver sig öderut. Detta förefaller mig vara egentga orsaken till att de hvarken kunnat tilläxa i folkmängd eller höja sig till nåon högre kulturståndpunkt. En annan rsak har man att söka deruti, att de olika tammarne lefva fullkomligt isolerade och srfölja hvarandra med ett dödligt hat. Här går ett ständigt utrotningskrig dem emelmn. De äro alla nära beslägtade och ega, å vidt man vet, samma språk öfver hela .ustralien; men hvarje stam talar sin egen ialekt, och de förstå hvarandra högst ofullomligt. Äfven seder och bruk variera anska betydligt. Inom samma stam tyckas australnegrerne ysa mycken tillgifvenbet för hvarandra; e hålla noga reda på sina slägtförhållanen och sörja och klaga högljudt, då de srlorat en anförvandt eller vän. Deras org yttrar sig på många egendomliga sätt; land annat afhålla de sig för en viss tid rån kött och vissa andra födoämnen; det r ett slags fasta de ålägga sig. Barnen yckas de behandla väl, åtminstone sedan de ske längre ärotill besvär. Deremotsäges et, att de icke hysa någon aktning för e gamle, att de vägra underhålla dem, då e ej längre förmå sjelfva skaffa sig sin öda, och att de slutligen döda dem med ett lag af stridsklubban, när de finna dem vara ill besvär. Sjukdomar äro för dem något kändt, med undantag af reumatism, hvaraf e ofta lida; olyckshändelser äro vanliga, ch om någon skadat sig eller blifvit sårad, ärdas denne af de sina med omsorg. Vissa land männen egna sig åt läkedomskonsten ch rådfrågas vid behof af de öfrige; de ika något litet vidskepelse, inbilla den juke och kanske äfven sig sjelfve att de unna uttaga stenar ur hans sida och andra umhet: Då någon dött, fva de ögonma a a