Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

Han tystnade plötsligt, sjelf öfverraskad af den verkan, hans ord frambragte. Winifred hade fattat hans hand; hon tycktes knappt kunna andas af idel förtjusning; hon såg upp till honom med glädjestrålande ögon och kinderna fingo färg. Jag visste, att ni skulle hjelpa mig, utbrast hon hastigt; jag visste, att ni skulle det. Hvarför sade ni det icke genast? Och vill ni föra mig med er tillbaka till London i morgon — i dag? Men har ni väl besinnat, mitt barn, att London aldrig mer för er kan bli, hvad det har varit? Hvarför icke? Cameron blef förvånad öfver att finna, huru föga hon fattade sin förändrade letnadsställning,. Och ändb, tänkte han, gå ung hon också är, ännu yngre till förstånd och erfarenhet än till år, ligger ett lif af hårda pligter framför henne, det hon måste se an och tåla. Hon är icke den första; ej heller den sista. De svagaste ha ofta den tyngsta bördan att draga; huru de förmå detta — det vet endast Gud, som lagt den på deras. skuldror. De hade nu kommit fram till en bänk under en stor kastanie, som spred sina starka grenar vidt omkring. Cameron satte sig ned, böjde sig tankfullt fram och började rita bokstäfver i sanden med sin käpp, hvil. ken var en lika oskiljaktig del af honom sjelf som den gamla silfverklocka, han alltjemt fortfor att begagna, emedan hor aldrig narrat honom med afseende på tiden, under det guldur af alla slag och olika storlek, gåfvor af tacksamma patienter, lågo glömda i bans lådor. Hvarför icke? upprepade Winifred ånyo med en min af otålighet. Emedan er far var rik och ni är det