Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

AVP ARA ve Bref från Australien. XX. Kenilworth Station, Queensland, Mars 1874, Det har intresserat mig att söka lär känna så mycket som möjligt af austral vegrernas ståndpunkt i afseende på odlin; och lefnadsförhållanden, Förvånande äl huru litet de äro kända äfven här och hur i allo oriktiga och hvarandra motsägand de uppgifter äro, som vanligen meddelas Här kring Kenilworth äro de talrika oci ännu icke i någon högre grad demoralise rade, men endast tretio mil härifrån kring guldfälten vid Gympie lära de vara allde: les förstörda genom de hvites inflytande Det är lätt för hvar och en att se hvilke stor skilnad det är mellan infödingarn härstädes och i söder kring Brisbane oci Ipswich samt i vester kring Roma, Om man går från söder till norr, finnel man att de svartes antal är i regelbunde stigande, Tasmanias urinvånare lära doc ursprungligen hafva varit ganska talrika tämligen olika Nya Hollands vildare oci farligare. Då Nya Syd-Wales först tog ö! i besittning, var det för att dit sända d värsta af de till deportation dömde förbry tarne. Dessa lemnades att lefva på dei lilla ön bäst de ville, och följden blef at de stackars infödingarne fingo sitta emellan det berättas att de anstälde riktiga jagte efter dem och nedsköto dem såsom kän guruer. Hvad de än gjorde eller icke gjorde qvarstår såsom ett faktum, att hela folk racen nu är utdöd inom ett halft sekel Icke mycket bättre har det gått i Victoria infödingarne lära aldrig varit talrika derstädes, men nu återstår ock endast en obe Wile qvarlefva, som snart skall försvinna fven i Nya Syd-Wales äro infödingarne säkerligen försvunna med nästa generation här voro de verkligen en gång talrika, och ansvaret för deras utrotande torde helt och hållet drabba de första och nuvarande ko lonisterna. I Queensland äro de ännu tal rika och blifva det ännu mer, ju längre mar kommer mot norr. Dock, då jag säger tal rika, menar jag naturligen efter härvarande förhållanden; man beräknar eller rättare sagdt gissar, att de i detta land utgöra omkring femtio tusen, Möjligen uppgå de dock till ett ännu större antal; de nordliga trakterna äro nämligen ännu till störsts delen okända, och man har just nu kommit under fund med att vid Palmer-floden finnas långt flere än man anat. — Om man be gifver sig från kusten inåt landet, aftaga de i antal. Stammarne i kustdistrikter räkna stundom ända till några hundra eller kanske bortåt tusen individer, i det inre deremot räkna de endast fyrtio till femtio: men med det inre måste man här förstå yttersta vestern af Queensland, omkring bolf hundra mil från kusten. Ännu kring Roma, som ligger fyra eller fem hundra mil in i landet, lefva de i stammar af flere undra. Den ståndpunkt, på hvilken infödingarne Australien ännu i dag befinna sig, mot svarar utan tvifvel hvad som i vär bhitoria kallas stenåldern, Hunden är deras nda husdjur, som förekommer i stor mängd ch för hvilken de hysa en synnerlig örkärlek, Ursprungligen hade de endast lingos, men nu hafva de i allmänhet örskaffat sig engelska hundar. De äro å rädda om dessa sina älsklingsdjur, tt, såsom någon riktigt anmärkte, om nan slår deras barn, blifva de misslynta, nen om man slår deras hundar, blifva de trsinniga. Som de uteslutande lefva afjagt ch fiske, är hunden dem till en god hjelp under arbetet i skogarne, Deras egentliga rapen förfärdigas af trä och utgöras af oomerangen, ett kastvapen för jagten, spjuet, deras anfallsvapen i strid, och nullaullan eller stridsklubban, deras ständige öljeslagare både på jagt och i strid. Enlast i dessa trakter har jag någon gång ett dem bära en stor oval träsköld; denna emnas dock vanligen i lägret och användes ler till hutvudkudde. För fredliga idrotter, såsom träds nedhuggande, lägers upprättande ch dylikt, använde de fordom stenyxor, nen dessa hafva de nu bortkastat och i stället förskaffat sig jernyxor, De gamla stenyxorna äro en stor raritet, och jag har blott sett en enda, som blifvit upphittad på soppen af the range; på museerna finnas naurligen samlingar af dylika. Bruket af netaller var för dem alldeles okändt före le hvites ankomst, men man har just nu rid de nyupptäckta guldfälten kring Falmer aft en obehaglig erfarenhet deraf, att derrarande infödingar till en viss grad känna oruket af jern; deras kastvapen och särkildt spjuten äro skodda med jern och stål, vilket gör dem mycket fruktansvärda, Man har undrat huru de kunnat förskaffa sig denna metall och gissat, att de erhållit lensamma från förolyckade fartyg samt veat att skickligt begagna hvad de funnit. Infödingarne i dessa, de nordligaste, delarne