Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

stigt och sorgligt dö! Och tant sade mig, att om jag icke sålde alla mina juveler, skulle hans namn blifvit vanhedradt; jag gjorde det naturligtvis då. Och nu är jag alldeles ensam qvar, den sista af familjen på hans sida; och då vintern kommer med sin köld och snö, skall också jag dö och de skola begrafva mig i den murade gratven, der tant Deborahs föräldrar ligga. Der är ännu rum för två, säger hon, och ofvanpå skola de rensa bort ogräset och plantera rosmarin, inte för att jag ligger der, men för tant Deborahs föräldrars skull. Om några år, då hennes kista också sättes ned, blir grafven full, och då skall den muras igen. — Eller kanske anser tant mig vara så förkastad, att hon icke vill låta mig ligga der, men ger mig en egen, liten graf; men der får nog ogräset växa och ivgen planterar rosmarin på den. Väl kunde miss Burns förfärag öfver de hemska föreställningar, som fått makt med den stackars flickan. Men huru hade de fått ett sådant välde? Voro de endast sjukliga fantasier, eller hade hennes nya lefnadsförhållanden, deras enformighet och tvång börjat tära på ett sinne, som kanske aldrig varit starkt och ännu knappt hunnit återhemta sig från det fruktansvärda slag, som så nyss drabbat det? En sak var åtminstone viss, nödvändigheten att så snart som möjligt taga Winifred ifrån Dunwearie Farm, ty dylika osunda fantasier kunde endast sluta med vansinne eller en förtidig graf. Cameron, som var mycket försigtig att ej på något sätt åter förlora det förtroende, han sökt och vunnit, talade mildt och lugnande. Jag befarar, sade han, att min fosterbygds luft verkar nedstämmande på ert sinne; om så är, bör ni icke stanna här, Jag skall tala med miss Burns och —