Aftonbladet – 8 september 1874, sida 3

20eee St Iras egendom, vVisitation, prestmöte och domTkapitel böra ur kyrkolagen uteslutas, för latt antingen ingå i kyrkostadgarna eller blifva föremål för särskilda kungl. bref och förordningar.. Staternas skulder. I. I Londons statistiska sällskap har mr Baxter uppläst en afhandling, i hvilken staternas skulder utförligt behandlas. Denna afhandling har i sammandrag meddelats i Nationalekonomisk Tidskrift (4 b:s 1:a h.), hvilken utgifves i Kjöbenhavn. Åtskilliga deri förekommande uppgifter äro af så stort allmänt intresse, att de torde böra komma till våra läsares kännedom. Det är bekant, att nästan alla stater ådra: git sig skuld, men statsskulden har bildats efter olika system och äfven blifvit använd för olika ändamål. Den har under de snart förflutna tjugnfem åren varit i en omåttlig tillväxt och uppnått en kolossal storlek. På beskattningen, på handeln och på folkens välstånd har den ett stort inflytande, och många kommande slägten skola känna verkningarna af densamma. Ingen institution har under de senare åren utvecklat sig hastigare, gått igenom så många olika skeden och åstadkommit en så dyrköpt erfarenhet som statsskulden. Den är ett af statistikens vigtigaste föremål; men Baxter tilltror sig, af brist på tillförlitliga data, icke att meddela någon tabell öfver den årliga tillväxten i staternas skuld från 1848 till nuvarande tid. Emellertid beräknar han, att sammanlagda summan at alla staternas skuld var år 1848 omkring 30,600,000,000 kronor) 1873 84,240,000,000 — Tillväxten var således under loppet af 25 är 53,640.000,000 kronor, en tillväxt, som är omkring dubbelt så stor som den ursprungliga skulden. Men tillväxtens hastighet var väsentligt olika före och efter år 1860. Intill nämnda år var det hufvudsakligen Europa, som upptog lån: det var 1848 års revolution, Krim kriget 1854 och italienska kriget år 1859, som förorsakade största delen af lånen, Men de summor, som upplånades, gingo likväl tillsammans i medeltal icke upp till mera än från 1848—1854 36,000,000 kronor årligen 1855—1860 900,000,000 Efter 1860 var det amerikanska inbördeskriget 1861—065, preussisk-österrikiska kriget 1866 och fransk tyska kriget 1870, hvilka gåfvo anledning till omkåttliga lån såväl i Europa som i Amerika. En verklig låneepidemi rasade under denna period öfver hela jordklotet. Kapital samlades så hastigt och kapitalisterne voro så beredvillige och ifrige att tillbjuda lån, att alla både civiliserada och icke-civiliserade stater strömmade till för att låna. Ryssland, Österrike och Frankrike sysselsatte sig oafbrutet med att kontrahera nya lån. De sydeuropeiska staterna Portugal, Spanien, Italien och Turkiet ökade sin skuld efter en stor måttstock. Egypten började taga Turkiet till föresyn. Förenta Staterna skapade genom femärs-lånen sin oerhörda skuld. Mexiko jerate alla de spanska och portugisiska staterna i Sydamerika hastade i stora hopar till penningmarknaden. Australien och Nya Zeeland upptogo lån i stor utsträckning till allmänna arbetsföretag. Några af staterna gjorde lån i afsigt att föra krig, andra för att bygga jernvägar — men lånade gjorde alla; Staternas skulder växte från 1861 till 1873 med i medeltal 3,600,000,000 kronor årligen. Om detta medeltal vidhålles under närmaste följande 25 år, blir den sammanlagda statsskulden åter fördubblad och inom århundradets slu: uppnår den en storlek af ett hundra åttio tusen millioner kronar. Den årliga bördan (räntan) af en sådan skuld, beräknad till 5 procent, skall då blifva nio milliarder kronor, en summa, hvilken är lika stor som alla Europas och Nordamerikas staters sammanlagda inkomst. Det är möjligt, att statsskulden så kan tillväxa, men är det äfven antagligt, att så skall ske? Skall man se statsskulden växa med en ständigt ökad hastighet, likasom be folkningen och kolförbrukningen ökas? Eller finnes någon anledning förmoda, att låneväsendet, på grund af folkens tilltagande klokhet och ett aftagande i deras kredit, skall så ställa sig, att statsskuldsättningen antager mindre dimensioner? För besvarande af dessa frågor är nödvändigt att närmare undersöka de särskilda staternas skulder och kredit, för att kunna bestämma de bördor, gom hvila på dem, och de medel, som de ega att bära dem med. Nästan alltid börjar statsskulden på samma sätt; en utomordentlig utgift är nödvändig, antingen till följd af ett krig, eller till ett fredligt arbete, men då utgiften skulle tynga allt för hördt på de löpande inkomsterna, så anlitar man län. Den utomordentliga utgiften fortfar emellertid och nödgar till upptagande af ytterligare lån, hvilka då afslutas på bårdare vilkor. Upplåningen afstannar omsider; men den har likväl verkat så, att statsutgifterna fortfarande blifvit betydligt ökade, dels genom räntorna på lånen, dels genom den utsvällning både af statens och folkets utgifter, som lånade pedningar alltid orsaka. Den stat, som är i kraftig utveckling, ökar nu skatterna i afsigt att derigenom förekomma statsskuldens tillväxt och stundom äfven för att erhålla ett öfverskott för afbetalning å skulden, Krediten stiger och sta: ten förmår derigenom hålla räntan nere i jomnhöjd med den ränta, som erlägges der för andra fullkomligt säkra lån, och äfven att bära sin skuldbörda på beqvämaste sätt, till och med om skulden är stor och möjligen — såsom förhållandet var under förlidet årbundrade i Holland — leder dertill att staten lider förlust i sin handel och sin politiska makt. Men en stat, som är stadd i tillbakagående, eller har en svag regering, låter sitt deficit fortfara och betäcker de ordinarie utgifterna genom lån; dess finanser bringas derigenom i allt större oreda, förlägenheten växer och lån mäste upptagas — till högre ränta. Närnationen icke längre förmår bära de stegrade skatterna, så stoppas krediten. Måhända följer derpå en politisk skakning och statsskulden för svinner i statsbankrutten. Man bör derför noga särskilja staterna i fyra klasser: 1. de hushållsaktiga staterna, hvilkas statsäv växer långsammare än deras hjelpmeel; 2. de starkt lånande staterna, hvilka upptaga lån efter en stor måttstock, men likväl icke i större skala än som motsvarar deras hjelpmedel; 3. de för starkt lånande staterna, hvilkas skuld är stor och fortfarande växer snabbare än deras hjelpmedel; och 4, de bankrutta staterna. Med en sådan uppställning till utgångspunkt har Baxter företagit sig att klassifi