Aftonbladet – 5 september 1874, sida 2

TATE TA STOCKHOLM den 5 Sept. Som bekant har det sociala krig, som under så lång tid förts mellan de engelska jordbruksarbetarne och farmers om arbstslönen och arbetstiden, nyligen slutat dermed att de förre måst gå in på da senares alla vilkor. Denna djupt ingripande strid, hvilken sannolikt icke för alltid är bilagd genom den nu afslutade freden, göres med afseende på sin mppkomst och utveckling till föremål för en intressant uppsats af den framstående statsekonomen Paul LeroyBeaulieu uti Journal des Debats. Vi återgifva här denna artikel, dock med den anmärkning att Leroy-Beaulieu alltför ensidigt tager parti för farmers, hvilka utan tvifvel i lika hög grad som jordbruksarbe tarne äro vållande till striden. Artikeln lyder som följer: För några veckor sedan slöt de engelske jordbruksarbetarnes strike med seger för farmere. Sålunda hafva arbsetsinstäls larne förlorat sitt första fälttåg. Villdetta säga, att de lugnt skola foga sig i sitt öde och icke rufva på några hämndplaner? Tyvärr är det med samhällsklasserna fom med nationerna: den besegrade tror aldrig, att ödet städse skall förbli honom obevåget, och han använoder den tid, som följer på hans nederlag, till att hämta sig, att reorganisera, att ställa sig på en ännu starkare krigö: fot än någonsin. De engelska tidningarna, särskildt Times, orda derför jemt och ständigt om farmers och jordbruksarbetarnes ömsesidiga ställniog, Denna fråga innefattar i ganning också ett fruktansvärdt problem: på Englands fält kan nämligen lätt uppstå en af dessa hvälfningar, som på ett så märkligt sätt skaka det britiska samhället, Vi fransmän, som lefva midt i politisk oro och socialt lugn, vilja gerna tro, att det endast finnas mörka fläckar på den del af himlen, som betäcker oss; och dock kan det hända, att våra grannar på andra sidan Rhein och andra sidan Kanalen förr än vi komma att hemsökas af stormen. Det är kändt, hvad de engelska trades unions äro; på en gång krigsapparater ot understödskassor, samla de besparingar, som afse att gifva bjelp åt arbetaren vid de olyckor, som kunna uppstå i det industriella lifvet, att bereda honom bsrgning på gamla dagar, men också att understödja arbetsinställelserna, Det är icke länge sedan dylika föreningar kommo till stånd bland jordbraksarbetarne, men de hade icke väl blifvit upprättade, förrän de framkallade striker. 1 Maj månad år 1872, i grefskapet Warwick, uppstod detta oväntade tt: brott. Detta första försök var ytterst begränsadt; men det gaf mot åt ledarne af National Union of agricultural labourers och förskaffade dem anhängare. Den 10 December 1872 höll föreningen ett stort möte, som flere framstående personer hedrade med sin närvaro. Jordbruksarbetarföreningen lade då i dagen moderation, trots arbetsinställelsen i grefskapet Warwick, som blott utgjorde en inledande skärmytsling ; hon sände en af sina mest framstående medlemmar, mr Arch, till Amerika för att arrängera utvägar att sända dit 100,000 jordbruksarbetare från Englands fält, År 1873, i Mal eller Juni månad, höll föreningen sitt första årssammanträde i Leamington. Times egnade då föreningen en sympatetisk artikel, i hvilken säges, att jordbruksarbetaren bör hädanefter intaga eu mer framstående plats i det kristliga samhället, Sedan föreningen blifvit definitivt konstituerad, insåg man, att hon blifvit upprättad för ett verksamt ändamål och att det vore hög tid att hon började gå praktiskt till väga. Hon ökade sin personal med en kår af agitatorer, hvarmed de äldre trades unions mer än gerna försågo henne. Och nu började England genomströfvas af emissarier, som fär ste jordbruksarbetarens uppmärksamhet på hans prekära ställning och på hans beroende af farmern, Förkunnandet af dessa satser bar de frukter, som man helt naturligt kunde vänta. Den 22 Febrnari 1874 tillstälde ett antal jordbruksarbetare från Alderton, i grefskapet Suffolk, tolf farmers en anhållan, att dessa skulle öka lönen med 1 shilling (90 öre) i veckan och förminska arbetet med femton timmar i veckan. Vi hafva framför oss detta ultimatum: det var affattadt i mycket höfliga och moderata ordalag, det inbjöd farmers till en öfverlägg ning och det var försedt med den anonyma underskriften: Komit6n. Farmergs fingo åtta dagar för att besluta sig. De tvekade ej ett enda ögonblick : arbetarnes anhållan erhöll ej något svar; farmers låtsade sig alls icke känna till den. Hvad som ingaf dem motvilja för saken, var mindre den begärda ökningen i löner, som, då dea icke uppgick till mer än 1 franc 25 centimer i veckan, vari det hela obetydlig, än det sätt hvarpå man gick till väga, hvilket föreföll dem farligt. Om de haft att underhandla med sina egna arbetare, skulle de måhända ha gifvit efter; men de ville ej gerna erkännä en py och anonym makt, en komite sammansatt af personer, som voro helt och hället främmande för jordbruket, agitatorer på yrkesmessigt sätt, ett slags sakförare